Igår kväll gråt. Jag gick till sängs i mitt sovrum, inte i vårt. Behövde vara ensam med gråten. Och dig. Nu tror jag inte att alla tårar var för din skull, en hel del var nog för mig själv. För den här ännu okända kvinnan som jag må skapa. Den jag var finns inte längre, hon heller. Och den nya är än så länge enbart en ledsen aning, en ensamhet, en sorg och saknad.

Doppade tårna i sjön idag, kändes förvånande varmt. Badstegen verkade opålitlig, det blev inget annat dopp. Känner mig fortfarande avstängd, läser några sidor, går en sväng in och ut igen, tar upp boken, lägger den ifrån mig, går in och dricker vatten. Diskar det glas katten just druckit ur. Kollar att posten hämtat böckerna, igår missade man det.

Dina vindlekor snurrar. Det gör kanske jag med, när jag försöker föreställa mig din begravning. När min son begravdes var jag stark, utan att förstå, utan att inse. Nu är jag bara trött. Å andra sidan krävs det ingenting av mig nu, bara någon sorts närvaro. Av vilket slag den är/blir får vara mellan dig och mig.