All kärlek

Himlen ser annorlunda ut i kväll. Åskmoln, och gula sjok av moln som jag inte känner igen. Kanske en sol som försöker färglägga sin omgivning. Det är svart och blått och dimgrått samtidigt. Minsann stannar inne. När jag åkte hem kom några kraftiga regnskurar, men inte mycket vatten ändå. I alla fall inte här, rabatten ser för torr ut.

Önskar att jag kunde berätta så att alla förstår hur mycket okända människors (och kända) har betytt för mig de veckor som gått sedan du dog. Jag får kärlek och omtanke, du får det indirekt och utan att du vet om det. Delvis handlar det förstås om att jag skriver om dig, om oss, om mig. Men också om det som ger mig hopp om framtid för oss alla – och inte enbart på ett mera privat och enskilt plan – all den kärlek och värme som finns att dela med sig av. Att ge och få. Omtanke och vänlighet, stöd på de sätt som finns. Ett ord, en hälsning på Facebook – vad vore jag utan Facebook? Många av mina vänner har jag aldrig mött i det så kallade verkliga livet – men ni är alla viktiga för mig (de jag inte kommunicerar med har jag nog rensat bort). Ni stöttar, ni kommenterar, ni delar med er av era egna liv. Helen sätter larm på klockan 14 idag för att skicka god energi! Jag är glad och tacksam att ni finns.

 

Mannen min, ditt liv är nu avslutat, åtminstone i den form vi känner till, du och jag. Det betyder inte att du är glömd – tror att din präst idag pratade lite konstigt om hur fort vi glöms och försvinner. (Du valde honom, och jag hör dåligt.) Du är inte glömd, du är inte enbart dina initialer som ingen vet namnen eller känner människan bakom, du finns i dina barn och barnbarn, du finns i mig, och alla du älskat i ditt långa liv. ”Ändå rätt långa liv” tror jag din officiant sade – han var minst lika gammal som du…

Du lever inte längre, vi kan inte spela canasta eller äta ostron och dricka bubbel. Men jag kan prata med dig så här, jag kan sörja och sakna och glädjas åt fåniga minnen. Och hoppas att dina barn, dina vuxna söner och deras familjer och sönernas mamma gör detsamma.

Det gör mig fortfarande ont att ingen av de dina hade ett telefonsamtal eller ett enda ord över för mig, bara din systers kram idag när vi gick ut ur kyrkan. Och den var det jag som initierade. Jag vill inte ha någonting av någon av er. Ingen framtida kontakt, inga julkort. Men just nu hade jag uppskattat någon markering av att vi fanns. Att vi hade ett liv tillsammans, sorgligt och konstigt emellanåt – men det var vårt. De sista åren hade vi båda bestämt oss för att det här är vårt liv. Du talade om ”att livet är för kort” för att älta historia. Och det var det ju, även om ditt liv var ”ändå rätt långt”. Nu ska jag ta hand om resten av mitt liv.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s