Vet du vad jag undrar – fick du ha din/min/vår ring på dig i kistan, eller är den annanstans nu? Vad hade du för kläder, hade du kläder? Jag vet ingenting. Inte för att det gör någon skillnad, du är ändå död. Men jag ville ha vetat.

Nu är det som att du fanns, vi pratade på kvällen – och så blåste någon bort dig, du bara försvann, Du lär ha legat i din fina kista där i kyrkan, men inte vet jag. Det är klart att du gjorde det. Dina släktingar var där, dina söner och andra bar ut din kista efter det som kallas ”akten”. Min son såg jag när han var död, jag smekte hans kind och förvånades över att han redan var så kall. Så stilla. Då blev han död för mig. Och det var gott mitt i sorgen.

Du är död, jag vet att du är det, men jag har inte sett dig. Och nu finns ingenting att se. Någonstans finns en urna med aska som sägs ha varit du. Jag saknar dig och allt som var du.