Häromdagen.
Sitter fortfarande vid köksbordet med ett ljus tänt, lampan i fönstret också förstås. Ljuset är för dig, lampan är för att jag hyfsat ska se vad jag gör. De där klena pelargonerna vi skrattade åt i våras blommar. Vilt röda blommor, resten är fortfarande klent. Fast skrattar gör jag just inte nu.
Suckar, ynkar, gnyr och gnäller, tror det kallas sorg. Eller att sörja. Någon (har glömt vem, kanske Didion i ”Ett år av magiskt tänkande”) gjorde skillnad på ”sorg” och ”att sörja”. Förut trodde jag att jag förstod hur hon tänkte, just nu gör jag det inte. Är det sörjer jag gör?
Antagligen är det inte enbart dig jag sörjer. Jag sörjer allt som inte blev, och allt som blev. Samtidigt är jag glad och tacksam för det vi hade. Mitt liv handlar inte bara om dig, inte bara om dig och mig, heller. Och förstås inte bara om mig. När jag försöker reflektera ser jag hur vi alla är hoptvinnade, hör samman på olika och många sätt. Inte alltid något vi önskade eller insåg när det pågick. Men dina, mina, våra ”trådar” tar sig in i många andra människors liv och påverkar mera än vi någonsin begriper.
Du begriper ingenting numera, men du begrep. Jag begriper kanske ingenting jag heller, men jag har i alla fall möjligheten att fundera.
Potatis växer även i komposthögen, bredvid löken – ditt verk. Du fortlever.
Fina reflektioner över tillvaron
Är det okey att jag reebloggar, alltså att ditt blogginlägg syns på min blogg? Tycker att det är så viktigt att få upp ögonen för det du skriver om saknad och hur vi ingår i nätverk
Christer – jag blir enbart glad om du gör det – tycker också att det är viktigt att prata om saknad, kärlek och död – och om hur vi alla ”hänger ihop”. Tack.
Pingback: Häromdagen. | Christer.L.Hansson
Bara älskar din insikt om trådarna vi har till varandra kors och tvärs genom livet i det mest märkliga turer. ❤
Tack.
Fan. Mejlade dig nyss. Innan jag läst bloggen. Mina kondoleanser här och nu istället. Måste vara superhårt att förlora sin finaste. Jag tycker det är alldeles för mycket avsked och sorg i ditt liv, Margareta. Så orättvist, känns det som – och är! Tänker på dig och minns de två gånger vi sågs. Du är en ängel. Hoppas du tar dig igenom detta (med). Skickar kraft via tanken till dig.
Vännen, vad glad jag blir att höra av dig – hoppas du har det bra!Ja, det är för mycket sorg, och oro – för ögonblicket är mina tankar fulla av min lilla katt, Minsann – hon är borta sedan midsommar… Någonting har hänt, önskar bara att jag visste vad. Jag överlever det här också, men tungt är livet alltför ofta nuförtiden. Stor kram till dig./Margareta