Jag tänker på dig, och jag saknar dig. Ser dina spår omkring mig, minns infall och hjälpsamhet, inser hur mycket du gjorde när du var hos mig. Hushållssysslor som marmeladkok, bakning (senast petit-choux´er, något jag aldrig skulle kommit på att ens försöka), idéer om matlagning som du ville pröva. Ett urklipp om diverse sushi och annat som du tyckte vi skulle bjuda mina systrar på. Ständigt en levande nyfikenhet och lust att leva, också när det var tungt. Vårt sista samtal handlade delvis om hur vi skulle fira din födelsedag hemma hos mig i veckan, med riktig champagne och god mat – men då var du död.

Jag fick ett kort från vännerna i Sala, som berättade att ditt ”kalas” efter begravningen var som alla dina kalas – med lax och sill, snaps och vin. Det gläder mig. Det var bara du som fattades. Och förmodligen sjöngs inga snapsvisor heller, men jag hoppas att man talade glatt om goda minnen av dig.

Just nu är jag på landet hos fd maken, har Pella här medan matte vandrar i Alperna. Pella och Minsann är noga med att hålla reda på vad den andra ser ut att vilja göra, men de är lugna nära varandra. Och jag får åtminstone en lång promenad varje dag, det är bra. Till midsommar åker jag till syrrorna, här blir fullt hus med äldste sonen och familj, och yngste sonen. Och deras hund. Pellas matte hämtar henne midsommardagen i Uppsala.

Du kom inte ut till ön i midsommar, men du var där under arbetshelgen. Jag minns att du berättade att du gjort dig en ”käpp” att stödja dig på efter stigen från Farfarsstugan och hem till kusinen där du bodde. Det var för komplicerat att kliva i och ur båten och åka från ena stället till det andra. Du valde att gå, även om det tog tid. Jag är glad att du kom dit en gång till i livet.

Hela tiden talar jag om för mig att du är död. Du finns inte. Jag kan bara prata med dig, utan att få några svar annat än de jag själv skapar. Rätt som det är tror jag att jag bara drömt alltihop, att du ska ringa, att du kan ringa. Jag ligger i den ensamma stora sängen i Mats rum därhemma, inte i den som var den ena av två, i sovrummet. Där kunde jag sträcka ut handen om natten och veta att vi fann varandra även om åtminstone den ena av oss sov. Nu är där tomt.