Legitimerad sörjande?

En lång promenad med Pella, lånad hund. Tveksamt väder, ömsom (vackert ord, ursprung?) sol och ömsom moln, men inget regn. Ännu. Mitt sinnestillstånd är också tveksamt, jag beter mig som om allt var bra, som om jag inte alls är full av sorg. Det syns inte utanpå, just nu, hur det ser ut inuti mig. Sorgen är fysiskt tung, men jag hundpromenerar raskt, och nickar och hejar på de grannar jag möter. Säger åt mig att andas.

Någonstans inom mig brottas jag med tankar på att jag kanske inte är ”godkänd” som sörjande. Någon änka är jag inte. Vem som inte godkänt, eller eventuellt skulle godkänna, kan jag inte ange. Men hela efterspelet när du dött, annonsen som jag fick leta rätt på, det enda samtalet från dina söner som handlade om kistan, begravningen där jag valde att inte delta i samlingen efteråt, och ”inte fanns” för vare sig dina släktingar eller de människor som en gång också var mina vänner, via dig. Alltihop talade om för mig att jag inte hörde dit, att det du och jag hade inte var något någon annan ville minnas.

Du är bara borta, jag skulle lätt kunna få mig att tro att du snart slår mig en signal och vill att jag ska hämta dig vid busshållplatsen. Där kliver du av iklädd mössa med egentillverkad stor tofs, och dramatenvagn. Du har förmodligen även andra kläder på dig… Nåja, så är det inte, så blir det inte. Det vet jag ju. Det är ledsamt.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Legitimerad sörjande?

  1. bergalott skriver:

    Jag får en känsla av att, det är då baske mig inte många, som får en så stor kärleksförklaring efter att man dött. I sorgen du bär Margareta, skimrar kärleken så otroligt stark. Iaf för mig.
    Synd bara att inte Ulf själv hör dina kärleksord… eller också gör han det… allt efter humör och tro.

    Men jag hör. Jag hör kärleksorden i vartenda inlägg du gjort den senaste tiden. Saknaden och allt vad det innebär är en konst att hantera. Dina inlägg är en kärleksförklaring till livet och vad det gav dig när du var samman med mannen din.

    Ert förhållande måste ha varit något alldeles extra. Två poler som obönhörligt drogs till varandra.
    Det är få förunnat att få uppleva det.

    Kram (förstås) 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s