En lång promenad med Pella, lånad hund. Tveksamt väder, ömsom (vackert ord, ursprung?) sol och ömsom moln, men inget regn. Ännu. Mitt sinnestillstånd är också tveksamt, jag beter mig som om allt var bra, som om jag inte alls är full av sorg. Det syns inte utanpå, just nu, hur det ser ut inuti mig. Sorgen är fysiskt tung, men jag hundpromenerar raskt, och nickar och hejar på de grannar jag möter. Säger åt mig att andas.

Någonstans inom mig brottas jag med tankar på att jag kanske inte är ”godkänd” som sörjande. Någon änka är jag inte. Vem som inte godkänt, eller eventuellt skulle godkänna, kan jag inte ange. Men hela efterspelet när du dött, annonsen som jag fick leta rätt på, det enda samtalet från dina söner som handlade om kistan, begravningen där jag valde att inte delta i samlingen efteråt, och ”inte fanns” för vare sig dina släktingar eller de människor som en gång också var mina vänner, via dig. Alltihop talade om för mig att jag inte hörde dit, att det du och jag hade inte var något någon annan ville minnas.

Du är bara borta, jag skulle lätt kunna få mig att tro att du snart slår mig en signal och vill att jag ska hämta dig vid busshållplatsen. Där kliver du av iklädd mössa med egentillverkad stor tofs, och dramatenvagn. Du har förmodligen även andra kläder på dig… Nåja, så är det inte, så blir det inte. Det vet jag ju. Det är ledsamt.