Längtan. Som inte finns längre.

Ett utrymme i mig, ett tomrum som innehöll allt som hörde till dig och mig och oss. Tankar kring när du skulle komma, hur dags jag skulle köra till bussen, vad vi skulle göra, planera loppis kanske, äta något alldeles särskilt gott, dricka bubbel och spela canasta – allt det där som inte finns där längre. Där fanns också ibland irritation och känslor av oförståelse, både från din och min sida.

Där fanns trötthet och oro, påminnelser om läkarbesök, uppskattning av de fina läkare du fick kontakt med och hjälp av. Din onkolog och din husläkare Susanne är några exempel. Där var fullt av goda gemensamma minnen, och gemensamma genomlevda eländen. Sådana som vi visste att vi inte hade tid till längre, vi visste ”att livet är för kort”. Bara inte riktigt hur kort.

Där fanns också längtan. Nu finns inte längtan längre, jag kan inte längre längta efter dig. Du är ju död, längtan är för mig till för de levande. Jag kan längta till platser, till hav, till skog och natur – men inte längta efter dig. Ännu något som är borta. Jag minns dig, saknar dig, pratar trotsigt med dig, gråter över dig, gläds åt dig. Men jag längtar inte längre.