Du. Det är dig jag pratar med.

Jag är hemma igen, efter midsommar med syrrorna i Uppsala. Varmt i helgen, Pella åkte hem igår kväll. Nu tvättar jag och åker förmodligen ut till Värmdö i övermorgon. Men just nu är det skönt att vara ensam, med dig i tankarna.

Vad jag saknar dig. Inget är roligt längre. Inte för att allt alltid var roligt förut heller. Nu småregnar det, och det är skönt. Men tvätten får trängas inomhus.

Jag är trött. Orimligt trött tycker jag, men det går över. Tomheten gör det inte, inte på länge. Löser supersvåra sudoku för att göra annat än klaga, muttra, morra, gråta, känna mig ensam, vara arg på dig för att du tog dig för att dö och lämna mig (och för all del, flera, som också saknar dig).

Glömmer bort att du faktiskt är död, det gör jag ett ögonblick här och där. När jag kommer på att det där skulle du tycka var roligt att höra, eller något annat som du skulle  tycka var urdumt, dit skulle du vilja åka, den musiken skulle du inte gilla. Det är då jag är glad åt ensamheten, det kanske skulle tarva förklaring om jag plötsligt börjar prata högt för mig själv i sällskap…

Jag har en drygt sjuhundra sidor tjock storpocket på engelska på bordet, fantasy av Tad Williams som du aldrig ens hört talas om. ”Shadowheart”, den ska jag läsa. Hittade den i en boklåda i syrrans hus, där man städar ut böcker och vem som helst – till exempel jag – får ta det man vill ha. Kanske orkar jag inte igenom den, kanske gillar jag den, det är i alla fall något att använda tiden till. Den där tiden som är både för kort och för lång.

Vilar just nu från hörapparaterna, och det är därmed välsignat tyst omkring mig. Minsann är på landet, och Pella är som sagt återbördad till sin matte. Pionerna har vissnat och blombladen ligger strödda i rabatten, rätt vackert det också. Gräset behöver klippas igen. Sommaren har satt fart och talar om för mig att den snart är över, apropå kort tid.

En vän på Facebook skrev orden ”bortlängtan hem” –  ord som säger mig någonting, oklart vad. Jag längtar både bort och hem. Känner oftast att jag är hemma här i det här huset, i den här tidigare så okända trakten. Samtidigt längtar jag bort, till ett annat hem som inte har ett dugg med död och eventuell himmelsk hemvist att göra. Och det är inte Thailand eller annat geografiskt land långt borta…>analys, vånda, demonstration - och en ny bakgrund till bloggen

Årets sista.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Du. Det är dig jag pratar med.

  1. skrivmoster skriver:

    En varm kram till dig sen jag läst dina tankar .. Inser att det är svårt .. tomt …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s