Dina vindlekor snurrar inte, fast det blåser. Efter viss ansträngning inser jag att träet kanske har svällt med regnet. Därmed står de stilla tills de torkat lite. Eller så kommer vinden från ”fel” håll?

De är stilla, du är (väl?) stilla, jag är det inte. Var är du? Det där som är kremerat eller inte är kremerat, det som var din kropp, dina skickliga ömsinta händer, dina tokigheter och påhitt, dina snapsvisor och mycket annat som inte heller jag någonsin kände till – det är ju borta. Annanstans. /Tårar av självömkan./ Och flera av snapsvisorna kommer jag ihåg, andra har jag nerskrivna någonstans, och för övrigt behöver jag inte många snapsvisor längre. Men det var roligt att lära sig dem i ditt sällskap.

Jag vet inte var du är. Tycker illa om att inte veta, vill tala om för mig att du har det bra nu, att du är glad och fri, att du vet att du slipper sådant som var tungt och svårt. Någon himmel där de goda samlas har jag svårt att föreställa mig. Helvete likaså. Ingenting är lättare att omfatta, tomhet, frid.

Fortfarande är det ingen som kunnat berätta, även om många tror sig veta. Och förkunnar sin tro.

Över vedspisen hänger mina nytvättade bommulsbrallor på ditt ”klädstreck” av ene (tror jag). De fick inte plats på tvättställningen. Du skulle le.