Idag har jag på något sätt tappat bort dig. Visserligen hörde jag dig säga åt mig att inte köra så fort när jag åkte in till biblioteket, men det är nog allt den här dagen. Jag vaknade, eller klev åtminstone ur sängen vid 6-tiden i morse. Nu har det gått tolv timmar. Känner mig inte mera vaken nu än då, men har åtminstone böcker att förströ mig med. Dina vindlekor snurrar idag, dem är det fart på.

Igår skrev jag ut allt jag skrivit de här veckorna sedan du dog. Har sorterat i datumordning, vissa sidor har bara några ord, andra är mera tätskrivna. Kanske orkar/vill jag läsa någon gång.

Jag är som Ronjas pappa, och vill skrika ”han fattas mig”. Du gör det.