Blåbären börjar mogna

Hon tog ut hörapparaterna ur öronen, såg till att öppna dem för att spara på batterierna. Där hon satt bredvid teven ville hon inte höra mera än nödvändigt av något program om kriget och spioneri, eller så. Inte hade hon heller stor lust att skriva, men något skulle hon ju göra tills hon kunde krypa i säng. Hennes fd make satt i soffan och var uppslukad av teveprogrammet. De sover numera i varsitt rum. Han låter henne disponera sin bil mot att hon skjutsar honom när han behöver åka någonstans. Och hon är med honom på landet, i det sommarhus de båda byggde för femtio år sedan, det som numera är hans. Ensam kan han inte vara här ute längre. Hon handlar och lagar mat, städar, tvättar – det är ungefär som förr, frånsett de separata sovrummen och att de inte längre har några barn att ta hand om.

Inte ens katten, åtminstone inte för närvarande. Hon smet iväg under midsommarhelgen och har inte synts till därefter. Ingen av grannarna har sett henne. Själv hade hon ”tagit ledigt” och befann sig hos syrrorna för midsommarfirande. Huset här på landet var ändå fullt av söner, sonhustru och vuxna barnbarn, och hund. Hon är orolig, rädd för att katten kan vara instängd någonstans, uppäten av den räv som sprang över tomten förra veckan, eller överkörd. Hon har gått vägarna i närheten, men inte hittat henne, ropat – men ingen katt kommer.

Blåbären börjar mogna, och smultronen likaså. Hon har inte sett några kantareller ännu, det har nog varit för torrt.

Ska det här bli ännu en eländig sommar? En sådan som hon helst vill glömma efteråt – en som när sonen dog? ”Mannen hennes” dog också för snart två månader sedan, för ett par veckor sedan dog en svåger, katten är försvunnen. Ja, hon saknar katten utan jämförelse i övrigt med saknade människor.

Hon känner sig omgiven av sorg och saknad, hittar inte någon glädje i någonting. Tar sig för all del ur sängen varje morgon hittills, men sköter inte om sig. Dricker vin varje dag, men försöker hålla igen på Dry Martinis. Tvättar håret en gång i veckan, men bryr sig inte om att hon glömt köpa balsam och att håret därmed är närmast omöjligt att borsta ut. Någon gång ska hon väl komma ihåg att ta med sig lappen där hon skrivit ”balsam” ett antal gånger. Skäggstråna på hakan försöker hon dra med pincetten när hon kommer ihåg det, men hennes minne är konstigt fullt av mellanrum och hål. Hon får tala om för sig vilken veckodag det är idag, kolla på datorn för att bli säker. Nyss fick hon för sig att hon glömt äldste sonens födelsedag, men insåg att det hade hon faktiskt inte. Det var inte igår han fyllde år, det var för en månad sedan.

Hon är handikappad av sorg. Det känns som ett tungt arbete, oändligt och aldrig möjligt att slutföra. Hon tror inte att hon någonsin blir färdig med sorgen. Kanske med sörjandet. Visst vet hon att tankarna på sonen har förändrats under de två (hon måste räkna efter) år som gått. Hon är inte lika andlöst oförstående som hon först var. Nu, när också den hon älskade är död, är sorgen annorlunda. Kanske för att hans död återfinns i hennes liv i så mycket. Allt hon inte längre vill göra, ensam. Allt de gladdes tillsammans åt, allt de tjafsade om, alla besvikelser de utsatte varandra för – hon saknar till och med dem. Inte så att hon vill ha dem tillbaka eller uppleva dem igen. Hon saknar det liv hon visste att hon levde då, också när det var oönskat och tungt. Då var hon också alldeles levande, nu känner hon sig bara överlevande.

Det småduggar och himlen är mulen, vinden har lagt sig och det kan hon också göra snart. Om en stund, hon ska bara titta ut genom dörren igen och önska hem katten. Som inte kommer.

Och inte kom den natten heller. Hon vaknar som vanligt vid 4-tiden på morgonen, och somnar om vid halv sju. Klockan nio ringer bästa vännen och har sett en liten svart katt på sin tomt, någon mil ifrån huset där hon själv finns. Hon åker dit, men naturligtvis är katten borta, ingen kommer i alla fall när hon ropar ”Minsann”, ”mimsan”, ”mimsa min” och allt vad hon nu brukar kalla katten. Hon åker hem igen till fd maken, som börjat röja bland alla verktyg i boden. Röjandet resulterar i viss ordning bland tänger, mejslar och skiftnycklar. De förmodat mest frekventa hamnar i en verktygslåda, de stora och sällan använda i en annan, och mindre dylika i en tredje. Skönt, det ser hyfsat ut därute efter städandet. Ett tag i alla fall.

Middag, sol och svala vindar. Fortfarande ingen katt. Detsamma efter frukost nästa dag…

 

DSC02673

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Blåbären börjar mogna

  1. Det gör mig så oändligt ont om dig! Förstår inte helt din situation med ex-mannen, men det har jag inget att göra med. Men katten, det är en speciell sorts sorg, sorgen efter djur. Vi som vet, vi vet, och det behöver inte ursäktas. Jag hoppas allting ljusnar för dig SNART! Varma kramar

    • beskrivarblogg skriver:

      Vännen, min ”situation” med ex-mannen är OK, vi är bästa vänner och bistår varandra. Men Minsann sörjer jag som jag sörjer ”mannen min”, Ulf – det gör ont. Tack för dina ord och för att du ids kommentera – det betyder mycket. varma kramar tillbaka/Margareta

  2. bergalott skriver:

    Men… så du har det. Vad kan jag göra?

    Läser dina inlägg, det gör jag men att kattan nu är borta är ändock så jag skulle vilja svära en sväng å dina vägnar.
    Förbannade skit!!! (vågar för syns skull inte skriva värre saker) men jag hoppas att du känner oset.

    Apropå os, så stod jag i rumsfönstret och såg när blixten slog ner i ett träd i grannens trädgård. Nåja, ögonen visste inte att blixten skulle slå ner precis där, men jag såg trädet falla och ett rökmoln steg upp bakom huset. Rusade ut förstås i hagelskuren, för jag ville se om det tagit eld, men det hade det inte (det haglade ju). Flisor låg spridda långt utanför tomtgränsen. Ja, ända ut på gatan.
    En gång i livet får man väl se något sådant och uppleva den där otroliga smällen utan att bli skadad.

    Dina smällar är inte lika snabbt övergående som ett sommarens oväder, dessvärre, men jag hoppas inne i mitt hjärta att du känner mina tankar till dig.
    Kraaaaaaaaaaaaaaaam

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s