”Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet” apropå hur en massmördande nazists hustru under och efter andra världskriget kunde förneka vetskap om vad som pågick – trots att hon fått veta genom en annan soldat. Jag läser en artikel av Maria Robsahm i DN för några år sedan, som hon nu publicerat på Facebook. Bok med titeln ovan är skriven av Ludwig Igras.

Orden och tankarna påverkar mig starkt. De både ökar min förståelse inför förnekandet och insikten att det personliga egna ansvaret alltid finns med i vågskålen. Jag är tacksam för att inte ha behövt ställas inför ett sådant val, och hoppas innerligt slippa göra det, någonsin.

Parallellt läser jag ”Walters hus” av Anna Westberg. Det är en stark bok, har bara läst ca 70 sidor och försöker begripa mig på Walter. Delar av honom känner jag igen i mig själv, möjligen en aning mindre starka. Hans ständiga oro, hans brist på förtroende för livet och hans eget levande, avsaknaden av glädje, väntan. Läser hans bok i små portioner, förmår inte annat. Har ägt boken i åratal, inte börjat läsa förrän nu. Hur det kommer sig lämnar jag därhän.

Kallt (bara 15 grader), mulet, ensamt i sängen om natten (ingen katt). Otrivsamt i rummet där vi vistas om dagarna, mattan är på tvätt efter midsommarhundens grillmarinerade kalas därstädes. (Om jag varit här hade jag nog bara vänt på mattan och tvättat den någon annan gång. Den är så stor och tung att hantera att jag önskar svärdottern inte varit så omtänksam.)

Just när jag sitter och muttrar för mig själv om bristen på glädje tittar solen fram. Det blir onekligen lite ljusare, också omkring och inom mig. Men den övergripande tonen just nu är saknad och sorg.