12 juli, ingen katt.
Du skulle ha skrattat åt mitt fynd utanför grindhålet till ”mitt” hus häromdagen: en levande, stor och fin, kräfta. Jag tog den över ryggen och släppte ner den i ån. Undrar hur den kommit upp på vägen? Nu är jag på Djurö och igår plockade jag kantareller.
Så småningom har jag tappat bort orden igen. De vill inte vara med, vill ta en paus och gör det. Jag tror fortfarande att jag ska skriva, sätter mig framför datorn och det tomma dokumentet – och väntar. Däremellan läser jag, diverse. Nyss om Walter i ”Walters hus” av Anna Westberg, han väntade också. Jag låter hushållsbestyr, kantarellplockande, middagsfunderingar och sorg komma i vägen för mig. Går till sängs för tidigt, vaknar för tidigt, somnar kanske om och vaknar igen, tung. Just nu minns jag att biblioteket nere i byn har öppet från klockan ett, ska åka dit och se vad jag kan hitta att läsa.
Jag pratar med dig om det som var vi, om katten som jag saknar så, om tomheten som nu är total. Tycker synd om mig, åker hem till mitt när jag behöver vara ensam och sörja så det både hörs och syns.
Däremellan ser det ut som om jag fungerar som jag ska.
Men vet du, jag mår så dåligt av att läsa om katten din som saknas, det känns inte klokt så det oroar mig att du inte får hem katten, det räcker liksom med att din älskade saknas.
Jag har själv haft det tröttsamt ett tag och inte riktigt fått ordning på allt jag vill med mitt skrivande, upptäcker att även På gång går igenom en sorg och du segar dig fram dag för dag.
Inte är jag någon frälsare, men titta in och bara visa att jag finns, det vill jag göra helst varje dag men det blir inte av, orkar inte fast jag vill.
Så jag finns fast jag inte finns, vad ger du mig för den? 🙂
Många Kramar o några extra till de dagar jag inte tittar in.
Vet att du finns och är glad för det. Kramar till dig