På landet. Vi har ätit middag, jag sitter med datorn i knät och fd maken tittar på (tack och lov) ljudlös teve. Har fått tid hos husläkarmottagningen för remiss till ögonläkare, i augusti. Det blir bra, smidigt att ordna via inloggning på vårdguiden.
Ingen katt. Pratade med katthemmet härute idag, och vi kom fram till att den svarta lilla de hade inte var Minsann. Katter tycks försvinna stup i ett, några kommer tillbaka, de flesta gör det nog inte. Och den lilla kattunge jag såg efter vägen hemma hos mig lär inte klara vintern. Den försvann snabbt in i skogen när jag stannade bilen, annars hade den nog fått följa med hem. Så liten, så svart och så söt.
Killarna därhemma hade klippt min gräsmatta – de tyckte nog den såg eländig ut… Jag är tacksam.
Fortfarande har jag svårt att begripa att du är borta, att du inte finns längre. Du var en del av mitt liv så länge, också när vi inte var tillsammans. Hela min föreställningsvärld – antagligen det som är jag – är nu obekant, måste skapas på nytt. Varje dag. Hela tiden. OK – försöker, lyckas inget vidare men fortsätter försöka. Alltid blir det något.
