Än har jag mandelmassa i skafferiet

Ensam en stund, fd maken är ute och går sin runda, sonen och hans flickvän är nere vid sjön. Det är välsignat tyst, varmt, lite vind, jag sitter i skuggan. Ska vara hundvakt några dagar i början av augusti, känns bra med en fyrfoting i min närhet igen. Minsann är borta, jag försöker veta att det är så.

Tangenterna på datorns klaviatur börjar bli blanka och nötta. Uppgraderingen till W10 verkar fungera utan problem, möjligen är datorn lite långsammare i starten än tidigare. Finns förmodligen en mängd appar och liknande som jag inte vet om, och som tar plats. Annars gick uppgraderingen bra, ingenting försvann, datorn kraschade inte, och jag begriper det mesta i menyn.

Vad jag saknar att bara vara med dig. Laga mat tillsammans, äta, dricka, spela canasta, se dig sitta och fixa stickor att tända vedspisen med, lyssna till dina funderingar kring ett recept på någon spännande maträtt eller ett hittills oprövat bakverk. Jag har fortfarande mandelmassa, sötmandel, hasselnötter med mera baktillbehör i skafferiet – en del kan jag nog kasta. Tänker inte börja baka.

Jag har köpt en tavla, av en ung konstnär som heter Joss Ture. Den väntar förhoppningsvis på mig hos posten i Norrtälje, åker dit på tisdag. I brevlådan väntar nog också en bok, ”Om ni inte börjar leva gör jag slut” av Eva Swedenmark, och en mössa till kallare väder, stickad av Johanna Wistrand. Viss påfyllnad i huset, samtidigt som jag städar undan och vill åka på loppis med ett antal kassar. Men det är inte roligt ensam, utan dig. Jag ställer mig inte (som du) iklädd mössa med stor (mycket stor) tofs på och pappskylt i ett snöre runt halsen. På skylten står ”Kram 1 krona”.  Du fick och gav några kramar till förtjusta damer… Vill ändå komma iväg innan sommaren är slut, behöver utrymmet som nu är ockuperat. Alternativet är att åka till Frälsis eller liknande och bara tappa alltihop där.

Jag behövde din ”galenskap” som balans till min egen tråkighet. Det är kanske dags att jag börjar bli lite ”galen” på egen hand nu. Inte på riktigt, inte nattsvart deprimerad och psykotisk, men lite lättsam, inte så sorgligt tjatig. Glad. Just nu har jag glömt hur det är att vara glad, men jag vet också att det finns glädje, både i min egen lilla värld och i den stora. Den gömmer sig effektivt understundom och då gäller det (åtminstone för mig) att tala om att fortfarande finns. Av olika anledningar visar den sig bara inte. Repetera, ”den finns någonstans” – ungefär som Pokemon. Hen känner jag inte, jag får leta glädje i stället. Behöver ingen telefon, ingen bärbar laddare heller – bara något som laddar mig och ger mig energi att leta.

2012-10-08 12.15.27

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s