Sitter här igen, tittar på det tomma dokumentet på skärmen, betraktar mig själv inombords. Har nyss ätit middag, kyckling med currysås och champinjoner och kokt potatis – gott, mättsamt, går förfärligt fort att äta, men tar lite längre tid att laga. Börjar bli trött på att ta ansvar för matlagning varje dag. Fd maken diskar, varje dag.

Vimsan är nöjd att ligga och sova i fåtöljen, hon har varit ute hela dagen och tycks nu veta var hon är hemma. Någon kopparorm har vi inte hittat inomhus, den har hon förmodligen tappat ute i skogen, även om vår granne såg henne springa in i huset med den. Jag är tacksam så länge jag slipper hitta möss och annat inomhus.

I morgon åker jag till bästa vännen, vi ska röja lite igen bland sådant hon inte vill ha kvar och kanske köra till grovsoporna på torsdag. Onsdag kväll blir det god middag, hon är duktig på att laga mat, och gott vin. Kanske ett dopp i sjön, även om jag misströstade senast jag var hemma och inte packade ner någon baddräkt.

Läser bok med ovanligt många korrekturfel, irriterande. Har skickat mejl till författaren som just berättat att han skickat iväg nästa bokmanus. Kanske går allt lite för fort? Gillar annars just den författaren och hans böcker, men den här gången är det störande.

Betraktaren i mig ser en däst kvinna i något som kanske kan kallas postmedelålder. Eller 70+. Eller något annat som definierar mig som en tämligen gammal person. Jag minns till exempel Margaretha Krook & Co och enligt FB är det ett tecken på att man är uråldrig. OK. Jag är väl det då. Skäggstrån har jag också på hakan. Och brösten hänger någon decimeter längre ner än då det begav sig. Vad som nu begav sig.

Vimsan äter och dricker, och hoppar upp i ”sin” fåtölj igen. Glad att hon verkar trivas. Den som inte förstått att Vimsan är en katt är härmed upplyst.

Betraktaren ser också en kvinna som ofta sitter vid datorn, ofta låter fingrarna skriva ord, och aldrig får iväg något manus någonstans (jfr ovan). En människa utan disciplin, utan uthållighet (utom i kärlek, där har hon varit ohälsosamt uthållig). En ensam kvinna som inte riktigt orkar med att se tillbaka på sitt liv och det som levts under åren som gått så fort, samtidigt som de ibland varit alltför långsamma. Betraktaren ser en kvinna med långt grått hår, hophållet av en blå påsklämma. Ett ansikte som har skrynklor både här och där, ögonbryn som behöver plockas och formas för att alls synas, öron som just nu vilar från hörapparaterna. Tånaglarna är slitet rödmålade, benen orakade (har aldrig varit rakade) och i behov av insmörjning, fötterna skulle må väl av fotvård. När hon skriver detta drabbas hon av längtan efter en timslång kroppsmassage, det var länge sedan hon unnade sig det regelbundet. Numera har hon inte råd.

Den här kvinnan har just nu ingen man som smeker henne, ingen man hon kan hålla i handen när hon somnar, ingen man att äta ostron med, spela canasta med, älska med. Han dog.

Den här kvinnan har lovat vara hundvakt en vecka i november, den gråaste, mest svårgenomlevda månaden under hela året. Kanske underlättar det att ha ansvaret för en hund en vecka. Varje år drömmer hon om att vara någon annanstans just under november. Hittills har hon inte gjort verklighet av de drömmarna. ”Gjort verklighet” är verkligen ett träffande uttryck – vem utom hon själv kan se till att hennes drömmar blir annat än drömmar?

Vad gör hon? Fortsätter dagdrömma, fortsätter betrakta sig själv – drar inte särdeles djupgående slutsatser av betraktandet. Lever ändå.