Lördagsbetraktelse

Lördag. Det är lördag, talar hon om för sig. Allt oftare tappar hon bort en dag eller två. Börjar hon bli så gammal? Fånig, retorisk fråga som hon verkligen inte vill ha något svar på. Hon är gammal, men hon är inte senil. Än. Däremot kanske hennes tillvaro är alltför enahanda, hon förflyttar sig enbart mellan det egna hemmet någon dag och därefter flera dagar hos fd maken. Och så det hela om igen. Nästa vecka är det dags för ögonmottagningen, hennes syn har försämrats lite väl snabbt.

Lillasyster fyller sjuttio om ett par veckor. Det är också ett mått på hennes egen ålder. Och ger ett perspektiv på att de faktiskt en gång var fyra döttrar på fyra och ett halvt år. Att föräldrarna orkade. De gjorde så gott de kunde, det är hennes tanke och känsla idag. Hon har inte alltid varit så försonad med barndomen, men som Picasso lär ha sagt ”det är aldrig för sent att ha en bra barndom”. Åtminstone citerade bästa vännen honom så en gång för länge sedan.

Vimsan (ny katt) ”strör” oskyldiga näbbmöss omkring sig, utanför huset (tack och lov). Hon verkar trivas, även om hon fortfarande är lite skygg och reagerar häftigt på alla plötsliga ljud och rörelser. Hon har ju hållit sig vid liv ensam i skogen i flera veckor, enligt den lilla information vi har om henne.

Vinden ruskar ner kottar från tallarna runt huset. Nu i slutet av augusti når solen nästan inte in på altanen. Stolarna får flyttas runt oftare för korta solstunder. Och fortfarande har hon inte en dator som går att använda utomhus. Den här är ny, den är bra och hon börjar hitta i den ännu okända ordningen och appar som hon möjligen inte behöver. Men den har ingen ”retina-skärm”. Så hon sitter inomhus när hon använder datorn. Sitter inne och tittar ut på solen, inbillar sig att det är skönare ute än det kanske är. Och jagas av tanken på att hösten är här, och det blir allt kallare, allt oftare regn, snart mörkt även under dagarna, snö. Här vägrar hon tänka vidare på allt kommande elände. Hon hoppas det begränsar sig till att omfatta väder och temperaturer, inte resten av livet.
Hur kan du bara försvinna? Du finns inte, som om du aldrig funnits. Vi som fortfarande finns, vet att du fanns. Det känns som om det är länge sedan, men det är bara drygt tre månader sedan du dog. Och försvann. Kanske är din aska nu stoppad i jorden någonstans, hon vet inte. Vet bara att hon saknar dig, fortsätter prata med dig inombords, tittar på bilder av dig. Gläds åt minnen, sörjer minnen. Saknar dig.

Ledsna tankar skapar en klump i halsen. Just nu och här är inte tid att gråta, det får hon göra hemma i sitt eget hem, där ingen varken hör eller ser henne. Men hellre skulle hon orka vilja vara glad. I alla fall lite gladare. Hon har en ny katt, Vimsan. Ingen ersättning för älskade Minsann som försvann för två månader sedan, men ändå mera tillgiven och älskad för varje dag. Hon har sin familj, sina systrar, sin bästa vän och sin fd make. Mer än många har i sin närhet. Ändå är det tomt omkring henne, tomt i sängen, tomt vid det egna matbordet, samtalet finns inte längre, inte fnittret heller, eller funderingarna kring konstiga eller lockande matrecept. Livet har grånat, som hennes hår som solen blekt i sommar.

Det här har varit ännu en sommar utan sommarglädje. För två år sedan dog hennes son i maj, nu dog du i maj.

När ska maj åter bli en månad att ivrigt vänta på att det ska bli badväder, sol, blommor i överflöd, lust att vandra i skogen? Hon vet att det bara är hon som bestämmer det. Bara hon själv kan göra något åt sina melankoliska tankar och sin saknad. Ingenting kan återskapa det som var. Bara något nytt, något annat, kan förändra och fylla tomheten. Hon hoppas ta sig dit, och det får inte ta flera år. De åren har hon inte längre. Men riktigt vad ”dit” skulle innebära har hon inte klart för sig. Kanske är det inte dit hon ska, kanske är det här hon ska vara. Nu, och åter nu.

2015-01-14 20.58.13
 

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Lördagsbetraktelse

  1. bergalott skriver:

    Sååååååååååå vackert du skriver!
    Puss – kram och allt gott till dig ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s