Femtio års kantareller

Sitter här igen, nu behöver jag inte längta ut längre, det mulnar och börjar bli kväll. Vinden fortfarande för stark för att vara skön. Vi (sonen, hans vän, fd maken och jag) har ätit middag, sonen har diskat. Jag gick en vända i svampskogen och nu har vi ätit upp kantarellerna. Hittade bara en liten begynnande taggsvamp, annars enbart kantareller, ganska torra trots att jag trodde det regnat ordentligt. Åt blåbär medan jag knallade omkring och blev trött och svettig i skogen. Roligt att mina gamla igenkänningar och svampställen fortfarande fungerar, efter drygt femtio år i de här skogarna på Djurö.

Dusch när jag kom tillbaka, var helt slut. ”Wobbly legs” for genom huvudet hela tiden i skogen, mina ben är inte längre att lita på som förr. Men de gör tjänst, jag kommer dit jag ska och jag tog mig hem. Hade ingen telefon med mig, insåg jag när jag väl var hemma igen. Hade förstås inte varit särskilt bra att vricka foten (eller värre) utan möjlighet att tala om det för någon.

Den klena konditionen talar om för mig att jag bör röra mera på mig, promenera ordentligt (tröttande) varje dag. Inte dricka vin varje dag däremot. Inte äta kaffebröd heller, eller glass efter middagen. Och skippa gräddsås och liknande. Ack. Det är nog så att jag kan inbilla mig att jag skulle klara av allt det där om jag bara vore hemma hos mig. Ensam. Men, eftersom jag är där jag är så…

Har idag läst ”Kvinnan på tåget” av Paula Hawkins. Den var otäck, välskriven, relativt oförutsebar intrig, bra. Hur den kan te sig på film begriper jag inte riktigt, så mycket försiggår i de olika personernas inre. Tack för lånet min vän, som också tyckte den var läsvärd. Dessförinnan läste jag ”Remember this” av Alexandra Campbell. Hon har ett språk som jag tycker mycket om, orden känns valda med stor omsorg, historien berättas och vecklar ut sig via de olika människorna som alla är mänskligt trovärdiga och lyckliga och olyckliga. Den boken tar jag lättare till mitt hjärta, den berör och får mig att känna något.

Parallellt läser jag Crister Enanders bok ”Slagregnens år”, gillar innehåll och form, ogillar – kraftigt – alla korrekturfel och överhoppade ord. Slarvigt av vem det vara må, för bråttom att få ut ännu en bok? Trist, han är en författare som jag vill fortsätta följa – men inte om hans böcker ska vara lika dåligt korrekturlästa som denna. Han har just meddelat att han skickat iväg manus till nästa bok…

Taket i sommarhuset är svärtat av många års rök från öppna spisen. Borde bytas ut mot något som inte är skarvat här och där. Väggarna behöver målas, bäddsoffan är hemsk med ryggkuddar som bara sjunker ihop, golvet är visserligen slipat någon gång under de femtio år som gått sedan det var nytt. Det är inte vackert. Samtidigt känns det skönt att veta att det absolut inte är min sak att ordna någonting av allt som behöver ordnas. Det är knappast ens fd makens, nuvarande ägaren, sak. De som kommer efter oss får fixa alltihop.

2015-09-25 16.42.55En uppmärksam läsare ser genast att den här pannan innehåller annat än kantareller – bilden är från i fjol!

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s