Flöden och annat

Så, nu har jag ökat styckeavståndet igen… Och vet ändå inte vad som ska skrivas. Orden kommer om de vill, och inte vet jag varför. Har tyvärr svårt att inte backa och redigera, rätta till en felstavning och byta ut ett ord. Det stoppar det eventuella flödet.

Flödar gör det inte så värst hur som helst. Skillnaden är inte stor. Men jag gillar känslan av att skriva och hur tangenterna mjukt skapar bokstäverna. Ibland önskar jag förstås att de också skapade innehållet. Så är det nu inte, om det finns där så är det skapat av mig, av den hjärna jag fortfarande har, av de erfarenheter och minnen som finns lagrade där. Av mitt liv.

Ibland glömmer jag bort att det här är det enda liv jag har och att det numera är kort. Så dör någon, du, och jag inser hur förgängligt allting är. All kärlek, alla bekymmer, oro, längtan, glädje och sorg – allt är så snabbt borta, är ingenting. Är tomhet och saknad – men också ibland tacksamhet över att ändå tro sig ha älskat och älskats.

Sonen och hans vän drar sig tillbaka till lillhuset. Fd maken tittar fortfarande på något för mig okänt teveprogram, åtminstone ser det så ut. Jag sitter bredvid teven, Vimsan sover i fåtöljen på andra sidan. Snart går jag till sängs, sover om jag har tur hela natten. Vaknar kissnödig vid fyratiden om inte Vimsan väckt mig genom att bajsa i kattlådan utanför min sovrumsdörr dessförinnan. Sådant kräver momentan insats, fram med hundbajspåsar (som också fungerar utmärkt för kattdito) och hopknytning och förpassning till soporna. Försök att somna om, drömma eller inte drömma eller inte riktigt veta om det som pågår är dröm eller så kallad verklighet. Vakna igen vid sju-halvåttatiden och kliva upp. Börja frukostförberedelser utan att därför väcka fd maken, släppa ut Vimsan om hon vill, andas en stund utanför huset om vädret tillåter. Fundera över vad den nya dagen ska omfatta. Bestämma mig för att vara i nuet, igen och igen. Eller åtminstone påminna mig om det emellanåt under dagen. IMG_0409

Precis som med kantarellerna är det här inte nu. Detta är Minsann inkrupen i en påse – hon gillade det. Ibland kan jag önska att jag också kunde krypa in i en påse.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s