Du och jag, Vimsan och jag

Sitter och morrar över surfmängder – nu tycks även fd makens för några dagar sedan tillagda surfmängd vara slut, min tog slut häromdagen. Varför? Nåja, augusti är snart också slut. Mina nya 20 xxbites eller vad det nu heter har hittills räckt för mig, kan detta ha något med min nya dator att göra? Använder hans router och har stängt av min. Jag har inte lust att betala dyrt för de få dagar som återstår i månaden.

Jag är ansluten till internet, men ingenting fungerar, allt tar för lång tid.

Det som återstår för min del är att använda de funktioner som går, skriva är en. Agnes, var är du? Kvar på båten till eller från Finland? Vimsan passerar och blänger lätt på mig, låter mig inte klappa henne när hon är ute och går, ligger hon i sin stol går det däremot bra. Vi hittar förhoppningsvis varandra med tiden, hon är ännu inte mera tillitsfull än att hon kommer in i huset, äter, dricker, sover och använder sin låda. Det får räcka för ögonblicket.

Åker hem till mitt på tisdag, retur torsdag efter middag efter ögonläkarbesöket. Ser fram emot att vara alldeles ensam. Bara jag, och lite du, åtminstone i mina tankar. Saknar dig, sörjer jag dig? Vet inte vad sorg är, vet bara att det är tomt, det är trist, det är ensamt på fel sätt. Sorgen efter vår son var annorlunda än sorgen efter dig. Hans död var oväntad, i den form döden tog. Din död har jag väntat på i flera år, och du har ”dött” för mig liksom jag för dig, flera gånger under de år vi lånat varandra. Ändå har vi fortsatt att älska varandra, har fortsätt att glädjas åt varandra när vi inte varit besvikna och ledsna. Alla känslor har funnits hos oss, och de har filtrerats ner till det som slutligen förblev – vi älskade varandra, vi accepterade varandra, också om ingen av oss helt och helhjärtat förlät den andra för det vi upplevde som svek. Jag likaväl som du valde att fortsätta älska i alla fall. ”Livet är för kort för något annat”, uttryckte du det. Och det visade sig vara alldeles för sant.

Nu är du borta. Död. Jag hoppas att jag inte glorifierar dig, du var definitivt inget helgon medan du levde och lär näppeligen vara ett numera. Såvitt jag vet är du enbart aska nu. Var askan befinner sig är okänt. Kan aska befinna sig? Strunt samma. Du finns i mig, du svarar lite vagt numera, jag får översätta och förtydliga, och ibland begriper jag inte vad du håller på med. Det är ingen okänd känsla, så har det varit också när du levde. Och tvärtom, du begrep inte vad jag höll på med heller. Rätt som det är så tvivlar jag nästan på att du funnits, att vi funnits. Det känns som ett helt liv sedan.

Jag ”har” en ny katt, efter Minsann som försvann två månader efter din död och kanske har hittat dig någonstans i intet. ”Har” så mycket som någon människa kan ha en katt. Hon heter Vimsan, hittades i Stavsnäs av en ung man som ringde till mig en morgon när han läst min annons om försvunna Minsann. Svart, liten, hona, stämmer med Minsann. Denna är längre, har högre ben, alla trampdynor är svarta, svansen är längre. Hon är tillräckligt van vid huset och oss nu efter snart två veckor. Ligger och sover, ute duggregnar det. Vi vänjer oss långsamt vid varandra, hon ersätter inte Minsann, jag sörjer henne lika mycket som jag sörjer dig, saknar er båda, saknar er tillsammans. Saknar er med mig. Vimsan kommer aldrig att få träffa dig. Det får ju inte jag heller mera.

Vad är det jag pratar om? Kanske försöker jag tala om för dig, för mig, att jag skulle vilja ha en man i mitt liv igen, hur det nu ska gå till och hur jag nu ska våga. Jag har ingen på lager. Berätta att jag vill älska igen, smeka igen och smekas. Våga vara nära. Leka med, morra åt, prata med. Jag saknar våra samtal, så som de kunde vara de sista åren (började skriva senaste, insåg att det var sista).

Förnuftet, i den mån jag har något, vet att du är död. Känslan har inte fattat det ännu. Känslan kan få mig att tro att du bara är borta en stund, några veckor kanske, på ön eller med släkten någonstans. Tills förnuftet träder in igen och talar om för mig att du är död. Du är borta. Inte bortrest. Borta för alltid.

Du finns inte längre som levande och varm, ibland frusen, man. Du finns som minne, på fotografier, på lappar och små brev, önskelistor och julklappsrim. Du finns i den där vridna grenen som ligger i korgen jag fick av dig. I ”klädstrecket” över vedspisen, det som är gjort av en hasselgren, avskalad barken. I några enkla smycken som du hittat någonstans i världen. I den otympliga lavendeltvålen i duschrummet. I sorgen som överrumplar mig och håller mig fången ett ögonblick, tills jag kommer ihåg att andas igen.

DSC02562

 

 

 

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Du och jag, Vimsan och jag

  1. bergalott skriver:

    Hrmmmm… tycker att Agnes kan vara borta någon dag till. Gillar när Margareta skriver så här. Så de så 🙂 ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s