Måndag, snart är augusti slut. Regnar. Vimsan spottar ut p-pillret jag försöker ge henne. På något sätt ska hon ha det i sig, dessutom ska hon avmaskas via medel inkletat på nacken. Hon har vassa klor och snabba reflexer… Får vänta ett tag med nästa försök. Jag är inte populär för ögonblicket. Hon tittar inte ens på mig, ser envist åt andra hållet.

Ljusen från morgonens frukost får fortsätta brinna på matbordet. Det är mörkt nog trots att klockan är elva på förmiddagen. Tvätten från igår försöker bli torr inomhus. De plaskvåta shortsen får hänga kvar i regnet.

Nu. Har jag fötterna stadigt i golvet, barfota, men funderar på sockor. Nu inser jag att jag behöver tvätta glasögonen, men sitter en stund till. Nu – pillar på underläppen där en hudflaga stör. Hör hur köksgolvet knarrar när fd maken går där. Nu gör jag kaffe (och tvättar brillorna). Frågar fd maken om han vill ha kaffe, hör inte svaret. ”Sa du nej?” – ”Ja.” Absurt. Nu, åter i stolen med kaffe och rena glasögon.

Att ”nua” hela tiden är lite intressant. Huvudet fylls av oviktiga iakttagelser – katten putsar pälsen och lägger sig att sova, fd maken rakar sig, det fortsätter regna, men är kanske lite ljusare ute, soffans överdrag behöver dras ner där det åkt upp. Nu saknar jag dig, också. Nu minns jag bara fragment av morgonens drömmar – otäcka, fyllda av otydliga människor möjligen med ursprung i Kina, hot och farligheter, jag och yngsta syrran var någonstans där vi inte borde vara. Nu känns det bra att inte minnas mera.

Nu är kaffet uppdrucket.

Vad pågår i mig nu? Om något? Alltid något tror jag mig ha insett, efter alla mina försök genom åren att tömma hjärnan, få det att bli tyst i huvudet. Enda metoden som fungerat har varit meditation, av alla de slag. Ändå mediterar jag inte regelbundet. Skyll mig själv, hjärnspökena har fritt fram med mitt medgivande. När jag inte kan sova, eller somna om, använder jag ett mantra för att tysta plågsamma tankar. Om och om igen mantrar jag. Ibland fungerar det.

Nyss (!) läste jag en polis ord om självmord på Facebook, hur depression är en sjukdom med ibland dödlig utgång. Han, och jag, menade att självmord var ett hårt ord om den desperation som får en människa att ta sitt eget liv. Jag har varit deprimerad, men inte så sjuk att jag längtat efter döden. Den längtan kanske kommer när mitt liv inte längre är mitt, men fortsätter ändå, i beroende av vård och andra människors omsorg. Där är jag inte ännu. Är inte heller deprimerad som förr, men oftast mer eller mindre melankolisk. Börjar tro att det är inbyggt i det system som är jag. Kanske kan jag rucka lite på den medfödda, inlärda eller omhuldade melankolin med yttre påverkan åt annat håll – men söker inte upp möjligheterna. När du fanns stod du ofta för glädje, lek och trams, tokigheter som fick mig att fnissa och skratta högt. (Nåja, du levererade annat också.) Saknar leken, kärleken. Nu låter jag mig fyllas av goda minnen. Blir varm och avslappnad i kroppen. Axlarna sjunker ner en aning. Mina andetag blir djupare. Jag vilar här en stund. Och ser på dina vackra blommor en gång.