Regn, regn, regn – ungefär som Astrid Lindgrens ”döden, döden, döden” – så var det avklarat.

Har varit ner till byn och handlat, och in på biblioteket och lånat några böcker. Lyckats få i Vimsan hennes p-piller, men det får nog bli sterilisering med det snaraste. Så här kan vi inte hålla på, jag klarade mig utan blodvite, men det var knappt. Kan förstå henne, hur kul är det att någon (ganska okänd ännu) vill öppna munnen på en och slänga in ett litet blått piller? Återstår avmaskningsmedlet som ska gnidas in i huden i nacken…

Är så glad i min blanka, än så länge fina och rena dator. Säkerligen utnyttjar jag inte allt jag skulle kunna, och appar förstår jag mig just inte på. Det jag klarar av räcker för mina behov. Gillar verkligen att skriva på den, och önskar att mina ord flödade ymnigare än de gör. Eller att jag satte mig ner och skrev mera disciplinerat än jag gör. Eller att jag lät bli att göra allt annat i stället för att skriva. Nu – flinar åt mig själv, vet vid det här laget hur jag fungerar. Att jag säger att jag inte vet vad jag ska skriva handlar förmodligen om att jag inte vill skriva om det jag vet, någonstans innerst inne. Minns Will Schutz´ och hans finurliga fråga ”If you did know what you do not know, what would it be?”. Ett vänligt sätt att försöka få mig och andra att tänka lite längre, våga släppa fram det som behövde släppas fram i de ”encounters” vi var där för att delta i, som ett led i konsultträningen.

Någonting är för ömtåligt att skriva om, säga högt, berätta ens för mig själv. Min hjärna är bra på att blockera, min glömska är pyramidal. Jag har tränat länge.

Nu, lämnar jag det därhän.

Agnes har nog kommit tillbaka från sin korta skärgårdskryssning. Hon är hemma i huset igen, nöjd med att ha sett människor omkring sig, ätit och druckit gott. Dessutom har hon fått en hel del gjort, när hon stängde av datorn före landstigningen hade hon skrivit tjugoen sidor. Hur mycket av alla orden som är på något sätt användbara vet hon förstås inte. Hon har inte helt klart för sig vad hon skrivit heller. Fingrarna for fort över tangenterna och huvudet hängde inte hela tiden med. Hon gladdes åt att det var ett sådant nöje att skriva, och påminde sig om att hon oftare borde hitta ställen utanför huset för sitt skrivande. Fantasin får påfyllning av alla okända människor, hundar, bilar. Just nu är det perfekt att vara hemma och vila lite före nästa utflykt. Biblioteket i Norrtälje har utmärkta möjligheter att sitta i fred med sin dator och ändå ha kontakt med omvärlden.

Agnes är en betraktare. Just nu delar hon inte sitt liv med någon, mannen hennes är död. Hon försöker säga sig att hon inte alltid ska vara utanför andra människors liv som nu. Kanske ska hon någon gång finna vänskap eller kärlek igen. Men inte än, det är alltför otänkbart fortfarande. Hur går det till att låta sig bli nära en människa, en man som är helt okänd? Hon har ju klarat detta förr, men nu känns det märkligt omöjligt. Förr var hon och hennes kropp i bättre skick än nu, men det är inte det det handlar om. Det som spökar i hennes huvud är att hon inte har tiden, att det tar tid att skapa en ny relation med en ny människa. Tid som kanske inte finns. Hur ska hon ta sig från obesvarbara frågor om en framtid som inte finns, tillbaka till det som är nu. Och låta nu vara nu. Varje ögonblick. All tid.

Läser om en undersökning i San Diego, Californien – där man kommit fram till att äldre är lyckligare och mindre stressade, mindre deprimerade än yngre människor. Fler än 1500 personer i åldrarna 21- 99 har intervjuats, 20-åringarna mådde mentalt klart sämre än åldringarna.

“The consistency was really striking,” said Dilip Jeste, director of the UC San Diego Center for Healthy Aging and senior author of the study. “People who were in older life were happier, more satisfied, less depressed, had less anxiety and less perceived stress than younger respondents.”

The results were published Wednesday in the Journal of Clinical Psychology, ”Paradoxical Trend for Improvement in Mental Health With Aging: A Community-Based Study of 1,546 Adults Aged 21–100 Years”

Michael L. Thomas, PhD; Christopher N. Kaufmann, PhD, MHS; Barton W. Palmer, PhD; Colin A. Depp, PhD; Averria Sirkin Martin, PhD; Danielle K. Glorioso, MSW; Wesley K. Thompson, PhD; and Dilip V. Jeste, MD

Experts on the psychology of aging say the new findings add to a growing body of research that suggests there are emotional benefits to getting older.

The authors of the new work also suggest that improved mental health in old age could be due to the wisdom people acquire as they grow older. 

Jeste defines wisdom as a mutli-component personality trait that includes empathy, compassion, self-knowledge, openness to new ideas, decisiveness, emotional regulation and doing things for others rather than for yourself.

“As we get older, we make better social decisions because we are more experienced, and that’s where wisdom comes into play,” he said.

Another possible explanation for the emotional benefits of aging could stem from the physiology of the brain, the authors said.

Brain-imaging studies show that older people are less responsive to stressful images than younger people. ”Amygdala Responses to Emotionally Valenced Stimuli in Older and Younger Adults”, Mara Mather,1 Turhan Canli,2 Tammy English,3 Sue Whitfield,3 Peter Wais,3 Kevin Ochsner,3 John D.E. Gabrieli,3 and Laura L. Carstensen3 1 University of California, Santa Cruz; 2 State University of New York, Stony Brook; and 3 Stanford University.

Det finns alltså hopp om ett gott liv även som gammal, förmodligen förutsatt god kroppslig hälsa parallellt med den mentala. Har ju inte läst hela rapporten, men uppfattar att man inte intervjuade personer på äldreboenden eller som var svårt sjuka.

Agnes nöjer sig med att tycka att de här forskningsresultaten stämmer väl överens med hennes egna tankar kring åldrande. Men hon vill inte bli alltför gammal alltför ensam…