I Ingenstans

Nyss lyckades hon ta bort fästingen från kattens mungipa. Katten försvann ut och lär inte komma in igen i brådrasket. P-pillret får vänta.

Agnes blir sittande, med blicken i intet. Definitivt inte i nuet. Hon låter sig färdas bortanför det som finns omkring henne, dit till Ingenstans. Hon vet hur man gör, har gjort det hela livet. Ingenstans varar aldrig länge, men är skönt att besöka emellanåt. Ibland när hon inte vet vad hon ska göra härnäst, ibland bara för att slippa vara där hon är, ett ögonblick. Då gäller inte nu. (Vilken knepig mening det blev, värd att fundera över – då gäller inte nu.)

Kanske ska det skrivas, ”där gäller inte nu”. För så är det ju, även om hon inte riktigt vet vad som gäller där i Ingenstans. Där råder stillhet, tystnad, kanske frid. Där finns ingenting som pockar på att göras eller hanteras, inga måsten. Där kan hon bara vara, tills världen, katten eller någon annan ropar på henne och kräver uppmärksamhet.

Nu kräver hon själv sin uppmärksamhet. Skriv för sjutton, människa – om du vill kalla dig en skrivande människa. Författare låter alltför pretentiöst. Bodil Malmsten skrev om sig själv som en ”skrivande människa”. Hon tycker också om den benämningen. Etiketter är annars inget hon gillar. Inte genrer heller. Var hör hennes skriverier hemma? ”Tankeböcker” ger andra ut, Montaigne´s Essäer är i hennes mening ett lysande exempel, Crister Enanders böcker är andra.

En numera före detta vän på Facebook blev provocerad av en fråga hon ställde – en lite slarvigt provokativ fråga – hen som var så SKÖR just nu avvännade henne direkt. Hen talade också om att det mesta hon skrev var ”gnäll”. Det fick henne att fundera. Avvännandet grubblar hon inte på, det känns relevant för båda parter. Men ”gnället” – är det så hon uppfattas av många? En gammal kärring som bara skriver om elände och gnäller? Det vill hon inte. Det är sant att hon sällan skriver sprudlande om glädje, hon är sällan sprudlande glad. Men därifrån till gnäll är det ändå en bit…

Någon enstaka gång kan det vara bra att titta på sig mera utifrån än alltid.

En annan till igår före detta Facebook-vän skickade en förfrågan om vänskap – jag svarade att jag blev full i skratt åt oss, och att jag accepterade hennes förfrågan med glädje. Idag skriver hon och ber om ursäkt för då, när vi skildes åt och kallar det ”temporärt vansinne” och menar att jag är storsint. Storsint är jag inte, men det här handlar om en person vars kommentarer jag alltid gillat tills något (har glömt vad) gick snett för länge sedan. Och hon menar att hon gillar det jag skriver. Så naturligtvis blir vi Facebook-vänner igen. Internet-vänskap är ibland intressant.

DSC01378

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till I Ingenstans

  1. lenaikista skriver:

    Jag har då aldrig läst nåt gnäll här i alla fall. Reflektioner har jag läst, med stort intresse.

  2. beskrivarblogg skriver:

    Tack min vän – dina ord gör gott!

  3. barhoppan skriver:

    För mig är din blogg som en roman,definitivt inte nåt gnäll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s