Varken synopsis eller disciplin

Agnes tog på sig stövlarna och hämtade den långa svarta elsladden. Nu skulle gräset klippas, elgräsklipparen tas fram – det lilla som med god vilja kunde kallas gräsmatta behövde ansas. Hon lyckades klara jobbet utan att klippa av sladden, räfsade ihop en skottkärra full och var ganska nöjd med resultatet. Det såg just nu i alla fall lite bättre ut.

Svettig och trött satte hon sig en stund vid datorn. Duschen fick vänta. På Facebook läste hon om flera kompisar som skulle ses på Bokmässan, de som publicerat sina böcker. Så långt har hon inte kommit. En författare hade kontaktats av förlagschefen själv angående manus, ingen fjuttig redaktör där inte. Klart hen var glad över uppmärksamheten. Hon gratulerar hit och dit, börjar bli trött på att inte ha någon anledning att själv gratuleras, ens av sig själv.

Hon finns här i fd makens hus sedan i slutet på maj, och hushållar som förr när de var gifta. Och hon kan få för sig att hon skulle komma igång med skrivandet om hon bara vore hemma hos sig. Illusionen varar några sekunder, sedan inser hon att det inte gör någon större skillnad.

Hon skriver ändå inte, disciplinerat och varje dag, på någon historia som är hennes bok. Det blir bara spridda skurar, spretiga ordmängder som inte har något klart syfte. Än mindre någon synopsis, inga klara gestalter mer än hon själv och hennes alter ego. Någon syrra här och där, inte längre någon man mer än fd maken, en annan katt än den som försvann i midsomras. Ingen hund, två söner, inte tre. Barnbarn som inte är barn längre. Vänner skymtar förbi ibland.

Ibland en död mus under någon säng. Den nya katten har överlevt på egen hand flera veckor i skogen och är duktig jägare. Hon skriver om att plocka svamp, tvätta, väder och vind, vånda inför mörker och november. Inte längre så ofta om det som var hennes huvudsakliga tema i flera år – spelmissbruket och spelberoendet. Lusten dyker fortfarande upp, ibland framkallad av all reklam om casinospel på nätet. Hon gör numera något annat i stället.

Skrivandet fyller fortfarande en funktion, som ersättning för spelandet. Soduku är en annan flitigt använd alternativ sysselsättning. Liksom de uppdrag hon emellanåt får med redigering eller korrekturläsning. Och läsning. Som tur är har hon aldrig några pengar över att spela för, att låna som förr är inte möjligt. Numera kan hon alltid betala räkningarna i tid, och hon kan köpa det hon tror sig behöva. Hon är ingen stor konsument, köper aldrig kläder (nya trosor ibland), går sällan till frissan, flera ”saker” vill hon inte ha.

När nästa pension kommer ska hon unna sig proffsig fotvård, och gå till optikern för nya glasögon.

När hon skrivit så här långt kan hon konstatera att en sida med hennes ord (och radavstånd) tycks omfatta ca 450 ord. Här måste hon ägna sig åt lite huvudräkning – tio sidor 4 500 ord, 100 sidor 45 000 ord. NaNoWriMo brukar visst mena att 50 000 ord i november är tillräckligt för att bli en bok. Med typografering och diverse rubriker så förslår det nog. Hon behöver titta i några böcker och se hur många sidor de innehåller. Första delen av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” är kanske inte något relevant exempel – den är på 442 sidor, med väldigt många ord på varje sida…

Hon funderar också på dialoger. Hon skriver just aldrig någonting som kan kallas dialog. Inte så konstigt kanske, eftersom hon mest pratar med sig själv.

Spänning, rafflande scener med överraskande upplösning, fixar hon inte heller. ”Början, mitt och slut” brukar man tala om, med någon sorts ”peak” i mitten. Eftersom hon skriver om sin egen tillvaro vill och kan hon inte skriva om slutet. Det har tack och lov inte inträffat ännu. Början har hon ingen lust att ägna mera energi, det gjorde hon på många sätt tills hon var 50+. Det får räcka. Mitten – tja, det har hon också skrivit en hel del om. ”Mannen hennes”, deras vacklande relation, glädje och sorg, av och på, besvikelse, svek, kärlek och sorg igen. Det känns färdigskrivet. Må han vila i frid.

Så vad blir det kvar att skriva om. Nuet förstås, det ständigt nya och pågående nuet. Det som för ögonblicket handlar om att hon sitter vid sin dator och fingrarna löper runt. Det som hör hur tallkottarna trillar ner på altangolvet, som ser katten i sin stol och fd maken som tar sig en liten lur i soffan. Det som börjar fundera över middagsmaten. Som undrar om hon ska lyckas få i katten p-pillret utan att bli sönderklöst. Pillret ligger på matbordet och väntar på tillfälle. Hon får väl ställa sig bredvid katten och ta chansen när hon (katten) gäspar.

För länge sedan sade någon förmodat klok människa att rädsla alltid är framåtriktad, vänd mot något som inte inträffat och kanske aldrig inträffar. Att försöka haffa nuet i varje ögonblick är hjälpsamt. Hon tror inte att hon är rädd så ofta längre. En del av sådant hon varit rädd för har redan hänt – en son är död, mannen hennes också. Och vänner. Hon sörjer dem, hon är inte förlikad med döden, men ändå stillnad. Hon skulle fortfarande tro sig gå sönder om något hände hennes närmaste – och hon skulle veta att hon överlever. En gång till, tills det inte blir flera gånger. Och då lär hon inte bry sig.

2014-09-14 12.50.50

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s