Agnes iakttar sig själv, hon vet inte riktigt varför sorgen efter ”mannen hennes” tycks ha ett lindrigare förlopp än sorgen över sonen. Visserligen tycker hon sig ha lärt sig att sorg inte kan jämföras med sorg. Allt är som det är, inte lika, eller olika. Men ändå. Kanske handlar det om att den ena döden var så mycket rimligare än den andra. Men ingen av dödarna var rimlig för henne. Det spelar tydligen ingen roll, hon är i det här sammanhanget inte huvudperson. Bara den som står vid sidan och sörjer, si eller så.

Det var ju inte hon som dog. Eller, hon dog bara lite. Då och nu senast i maj. Två år däremellan. Än lever hon, fortfarande lever de döda inte. De hälsar på i drömmen ibland, i de mest absurda sammanhang. Vill henne bara gott, även om de gör konstiga saker. Hon har flera döda, men det är bara de senaste två som besöker henne. De andra är definitivt ”bortom nära” som en vän uttryckte det.

Parallellt med människors död sörjer hon sin försvunna katt, Minsann. Det må vara hädiskt eller något annat som hon inte har ord för, men hon saknar den katten som hon kan sakna både man och son. Nu försöker hon släppa in en ny liten svart katt i sitt hjärta – och katten försöker släppa in henne. Än har de inte riktigt lyckats, kanske med tiden. Hursomhelst så har Vimsan ett nytt hem, eller ett hem i stället för det hon kanske aldrig hade. Minsann är borta. Och Rösti också.