Så levde de lyckliga i alla sina år…

Nu är vi (fd maken, jag och Vimsan) tillbaka i sommarhuset på Vindö. Hittills inga möss inomhus. Måndag åker vi till Sumpan för bilbesiktning, sedan hit ut igen. Vimsan får stanna här ensam, hon går ut och in som hon vill genom kattluckan, mat och vatten finns inomhus.

Jag läser, en nylig bok handlade om en kvinna som efter trettio års äktenskap äntligen kom sig för med att lämna sin man – som var en kontrollerande egenkär person. Jag läste och läste, och undrade hela tiden vad det är som gör att någon stannar så länge hos en man som inte tycks kunna tänka på annat än sig själv. Hon trodde inte han skulle klara sig utan henne, och trodde att hon skulle stå ut med resten av livet tillsammans med honom. Tack och lov gjorde hon inte det. Men det krävde en snygg aikido-lärare för att få henne att släppa taget om sin empatilösa man… Hur många sådana finns det?

Läser en artikel som publicerades för tre år sedan i SvD, om Sigrid Kahle och Carl-GöranEkerwald som möttes sent i livet och levde tillsammans några år, hon dog 2013, samma år som artikeln skrevs. Där sades något som pratade med mig – ”Han nickar sakta och tittar på Sigrid, som för att få medhåll. Hon funderar en stund och säger sedan att en kärleksrelation mellan två ”gamlingar” inte kan bygga på illusionen om ett långt och lyckligt liv tillsammans. – Därför kan vi vara i nuet.”

Deras nu varade inte så länge, men medan det varade gav de varandra vad de hade att ge av livserfarenheter, nyfikenhet och lust att diskutera och prata om allt. Kärlek och närhet.

Egentligen kan ingenting någonsin byggas på illusionen om ett långt och lyckligt liv tillsammans. Inte i ungdomen heller. Men vi gör vad vi kan ändå för att tro att livet är oändligt, just vi ska aldrig dö ifrån varandra, vi ska aldrig skiljas, aldrig det ena och det andra. Vi ska vara lyckliga, punkt, slut. Det är först när vi blir tillräckligt gamla som vi kan överge den där illusionen. Och ändå fortsätter den att finnas stark i oss, ”under ytan lever vår kärlekslängtan”, som Karin Thunberg skriver på Idag-sidan i SvD idag. Så är det, för de flesta av oss.

Jag hoppas Carl-Göran Ekerwald mår så bra han kan idag, en bit in i nittioåren, utan sin Sigrid. Jag hoppas han kan fortsätta skriva. Jag hoppas han fortfarande vill leva sitt liv, sådant det är.

DSC00986

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s