Vet att det är rimligt att du är död, rimligt med tanke på din ålder och hälsa. Inte rimligt från något annat håll – definitivt inte rimligt för mig. Jag saknar dig så att jag har lust att skrika dig tillbaka, vråla åt livet som övergår i ålderdom och död. Klösa ögonen ur döden, skrämma bort honom (ger mig sjutton på att han är en han), ta tillbaka dig. Men du är numera aska, på något okänt ställe. Du finns bara i mitt minne, till och med bilderna på dig och vårt är borta, inlåsta i Dropbox av ett sketet virus. De enda bilder jag har kvar är de som laddats upp till bloggen.
Hon sitter där med käkarna fastlåsta kring ledsnad och sorg. Fingrarna vill hjälpa henne till lite lättnad, orden kryper i henne, men har svårt att hitta fram. De gör ändå ingen skillnad. Du är lika död. För många dödar de senaste två åren, M, du, R, T, L. Män allihop, saknade och sörjda.
Hon tog sig samman, kollade sidan som svärdottern tipsat om, hitta graven.se. Där fanns du, gravsatt den sista augusti. Nu vet jag i alla fall var din aska finns, någon gång går jag dit och pratar med dig. Till dess får det räcka med vår nuvarande form av samtal.
