Hemlängtan

Tvätten är torr och intagen. Katten sover i sin stol, Agnes och fd maken är pannkaksmätta. Hon sitter vid sin dator, han tittar på teve, med hörlurar, så att han hör och hon slipper höra. Bra.

Som alltför ofta är hon rastlös, kan inte hitta ro där hon är. Vill kanske inte, gillar kanske väntan på att det rastlösa ska förbytas i något annat. Hon har inga tydliga önskemål, inga klara bilder av vad detta andra skulle kunna vara. Bara att det inte är här och inte är nu. Det hjälper inte alltid att försöka få hjärnan att hålla sig till ”nu”. Den spritter iväg annanstans, eller ingenstans, som om den har ett liv som inte är Agnes liv. Ett eget liv, ett okänt liv.

Så kan det mycket väl vara, Agnes vet inte mycket om sin egen hjärna och mindre ändå om hjärnforskning och kunskaper på området. Men hon vet att hennes egen hjärna spelar henne spratt ganska ofta, och är svår att få tyst på när den går igång. Med åren har hon lärt sig att styra oönskad hjärnaktivitet någotsånär, bland annat genom att använda ett gammalt mantra. Har hon tur så byts surret mot detta mantra och hon kan vila.

Just nu skriver hon i stället för att mantra. Det fungerar också hjälpligt, men något annat pågår bakom skrivandet. Bakom orden. Och ingen annan än hon själv kan komma på vad det handlar om, när hon väl är beredd att veta.

Att läsa är också ett sätt att distrahera huvudet. Nyss läste hon ut Hiaasen´s bok ”Nature girl”. Hon har Knausgårds ”Min kamp” liggande som sista reserv, har inte riktigt kommit in i första delen ens. Och hon har bokhyllor med lästa böcker. Musik fungerar inte här, där fd maken ser och lyssnar på teve. Hon har dessutom sin musik hemma i ”sitt” hus. Där kan hon spela så högt hon behöver, hon kan dansa i köket och skrämma katten (Vimsan är ännu obekant med denna hennes vana).  Visserligen kan någon passera på vägen utanför och undra vad hon håller på med, men det står hon ut med.

Hon längtar hem. Snart är sommaren borta, och hon har varit i sitt gamla sommarhus med fd maken mest hela tiden. Det är som det ska vara, men nu vill hon hem. Till det hus hon för några år sedan inte trodde att hon skulle kalla hem. Nu är det hemma.

Trots att det är kallt som attan om vintern, det drar från både fönster, ytterdörr och väggar, ibland känns det som om det blåser rakt igenom. Hon eldar i vedspisen så att det bokstavligt ryker. Och hämtar in ved, samtidigt som hon svär över den hala backen ner till vedboden som hennes son byggde. Hennes andre son förser henne med ved numera, men hon har både klyv och kap i källaren, om det skulle behövas. Och hon trivs där. Där finns hon och alla hennes böcker och diverse prylar. Vartefter försöker hon göra sig av med saker, på loppis eller grovsoporna i Görla. Eller rakt ner i soptunnan i grindhålet. Hon vill definitivt inte ha mera att ta hand om.

20160822_201735_resized [125542]

Vimsan i sin stol.

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s