”Aram of the two rivers, Live in Syria”, Jonas Hellborg – den musiken pratar med mig i kväll. Länge sedan jag lyssnade till den, nu passar den perfekt. Den lugnar min rastlöshet, den får mig att röra mig där jag sitter i stolen, den hörs, mina klena öron till trots. Den får mig att vila, trots att den inte alls är vilsam, snarare uppfordrande, snabb, ovan. Rytmerna är så sköna, tonerna av instrument jag inte känner namnet på, allt tillsammans är njutning.

Läser parallellt Sven Wollters bok ”Hon Han och döden” – någon rescenserade den som skriven av en person med ADHD hög på crack – eller så. Det tycker jag var dåligt omdöme. Romanen är stark, den berör mig, har bara läst en tredjedel hittills, men den är klart läsvärd. Döden behöver vi alla prata om, bekanta oss med – mannen i boken är den som möjligen har närmast till döden. Han vill inte gå igenom en kränkande, men kanske livsuppehållande behandling. Han vill dö. Hon vill att han ska kämpa. Vad döden vill har jag inte kommit fram till ännu, men fortsätter läsa senare i kväll. Nu musik.