Är alldeles obegripligt trött. Gick ut en timme och trodde det skulle göra mig piggare, men icke. Känner mig inte sjuk, bara så trött. Och ledsen när jag tänker på dig som inte lever längre, finns gör du ju i minnen och bilder. Och i backen på Norra Begravningsplatsen. Men det är inte du, inte levande du.
Det är någonting med detta, att det enbart är här hemma hos mig, ensam, som jag kan tillåta mig att sörja dig. Jag kan gråta, hulka, snora, morra och skrika (med dörrar och fönster stängda). Vara så ledsen som jag faktiskt är, inuti. Så nu passar jag på att vara ledsen känns det som. I morgon åker jag ut till fd maken och katten igen.
Bilden tagen idag. Före snörvlandet.
Kära vännen – du gör så rätt. Bara i ensamheten och med väl igenbommade dörrar och fönster kan sorgen få vara med sig själv.
Göra det som kropp och själ trängtar efter i sorgearbetet. Svackorna måste betas av för hur ska annars uppförsbackarna forceras – där utanför?
Tänkte här, för ett tag sedan när du skrev om hur förbannad du var. Härligt. tänkte jag, nu är hon på bättringsvägen. Ilska är bra! Förbannat bra! Den läker på sitt sätt – när alla frågor är slut och ifrågasättandet börjar kittla mellan öronen.
Jag skriver ur mina egna erfarenheter, och det behöver inte stämma på dig, men vem vet? Att våga vara arg – ilsken- ja rent av förb…..
Kärleken blir inte mindre för det.
Kraaaaaaaaam
Kära vännen min, jag är arg, jag är ledsen, jag är ensam, och kanske är det ifrågasättandet som kliar i mina öron – fan vet. Kärleken fanns där, och den finns och den finns inte, och jag finns och han finns inte – och jag är trött. Trött, ledsen och tomn – gott att vänner finns, som du. Kram