Sorgen bär fjäderdräkt, en bok om en kråka och om sorgen efter en förlorad förälder, och om hur sorg aldrig ”går över”. Kanske, jag har bara hört talas om boken via Babel. Vill läsa Max Porter´s bok. Tänker på egen sorg, egna sorger. Alla sorter, alla olika, alla obegripliga och ändå möjliga att leva med.

Den förste som dog var farfar. Jag vet att jag var fyra år, har inga minnen av honom, men hans död bekymrade mig av någon anledning när jag var på kollo om somrarna i tioårsåldern (?). Det var ledsamt att ha en död farfar. Det var synd om mig, inte om honom, inte om hans son – min pappa, inte om farmor, hans hustru. En sorts sorg.

Senare i livet, mitt liv – morfar, mormor, pappa, svärfar, mamma, moster, syster, svärmor, son, mannen min, vänner och mera avlägsna släktingar – andra sorger. Alla har sin smärta, alla är mer och mindre möjliga att göra till en del av mig. Att ta in. Att fortsätta andas, fortsätta leva, ändå.

Sorger går inte att jämföra. De går bara att göra till en del av livet. De går inte över. Det blir aldrig bättre, sorgen blir bara möjlig att ta med sig i det fortsatta livet. Det liv där den som är död fattas.

Någon fjäderdräkt har ingen av mina sorger. Ingen är så lätt och flygande som en fågel, inte ens tung och svart som en kråka. Men ihärdiga är de, några mera än andra. Kanske är de som en kråka, en fågel som jag inbillar mig aldrig ger upp. Just nu är det mannen min som är främst i sorgens utrymme i mig, han och sonen trängs där. De är inte konkurrenter, men de tar sin plats i mig och i mitt fortsatta liv. Jag ger dem plats, tänker på dem, saknar dem, fortsätter älska dem. Och kråkan äter kanske en del av mitt hjärta varje gång. Eller så ger den mig en liten bit av nytt liv för varje gråt, en liten påminnelse om liv, en aning av förväntan. Än lever jag, än lever kanske den sorgliga fjäderdräkten. Trots att sorgen handlar om de döda.