Clematis

Nu är jag uttråkad igen.

Har just inget jag vill läsa, har tittat lite på teve och stängt av, lagt in betalningar till tisdagen då pensionen kommer, ätit middag, varit ute med hunden näst sista gången för idag, sett till att han fått mat också. Pratat med vännen som kommer hem i morgon. Slängt sopor och sorterat förpackningar etcetera i därför avsedda containers, gav burkar till killen som satt där och gärna tog hand om dem.

Har skrivlust, men vet inte vad jag vill skriva. Om jag sitter här och bara låter fingrarna gå kanske något kommer till mig.

Nähä. Det gjorde det inte. ”Hur lång är en stund” finns det visst en bok som heter. Hur långt är ett kapitel? Såg en författare på FB som nu gjort klart för sig vad hon ska skriva om, lagt in mall i Scriwener, kapitel för kapitel, ett tjugotal, med viktiga punkter i dramatiken inlagda på rätt ställe. Oj säger jag bara, jag som inte ens just nu kommer ihåg vad det heter det där som man skriver innan man skriver. Synopsis.

Tidigare idag försökte jag komma på vad plantan heter som en förbicyklande kvinna i Tanto hade i cykelkorgen. Jag hann ända hem innan jag hittade ordet, clematis. Nåja, än vet jag var jag bor (även om det är virrigt emellanåt, här hos vännen, hos fd maken på landet, hos honom i stan, hemma hos mig). För det mesta har jag också lämpliga kläder på mig när jag går ut, kan komma ihåg vad som ska handlas även om lappen ligger kvar hemma på bänken…

Louie ligger vid mina fötter, om en stund ska vi gå ut för sista gången idag. Det är svart ute, men lyser i fönster och längs gatorna. Jag har vistats i stadsmiljö i en dryg vecka nu, det gör mig trött. För mycket folk, för mycket ljud, bilar, cyklar, oljud. Inser att jag inte kan tänka mig att leva för gott i staden. Lika gott det, någon lägenhet lär jag aldrig få.

Längtar hem till mitt, men kommer enbart att åka dit på besök i veckan, för att hämta kläder och lite diverse. Så tillbaka till fd makens hus på landet för detsamma, och därefter till hans lägenhet i stan för att bistå med ärenden av olika slag.

2014-04-20 17.40.36

En kravlig kaprifol från i somras när vedhögen ännu låg utanför vedboden… Någon clematis har jag inte längre.

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s