Vill inte!

Kvart i elva på förmiddagen och det är så mörkt och mulet att lamporna måste vara tända inomhus. Regnar gör det också, och blåser. Vimsan är klok, hon ligger i min säng och sover.

Agnes har ännu inte fått kläder på kroppen, morgonrocken får duga där hon sitter och skriver. På spisen puttrar högreven som småningom ska kallas pepparrotskött, möjligen dillkött, hon har inte bestämt sig än. Hon har ingen pepparrot hemma, men hon har inlagd dill till dillsåsen. Hon behöver ändå åka till affären och handla mjölk, därmed kan låta bli att bestämma sig tills det är dags för middag.

Hon gäspar, fryser vid blotta tanken på att gå utanför dörren idag. Hela hon är en enda protest inombords, ”vill inte” skriker det därinne. Vill inte väder, november, mörker, kyla, blöta, ålderdom och död. Vill inte. Det hjälper inte att inte vilja. Hon vet att hon måste få sig att vilja, idag också.

Vilken lyxproblematik, att vilja eller inte. Jämfört med mångas verklighet. Hon läser om barn och föräldrar som får det stöd de behöver indraget, om ungdomar som plötsligt ska avvisas eftersom någon bestämt att de är arton år, inte femton. Om de är femton kanske de får stanna tre år innan de avvisas. Om en kvinna som är blind, men inte blind nog för den hjälp hon behöver. Om handläggare i olika myndigheter som hänvisar till prejudikat, lagar och domar. Och om politiker som åker till Saudi tillsammans med näringslivsmoguler – som om regimen där skulle bry sig om vad någon härifrån försöker säga.

Allt elände får henne också att inte vilja. Inte vilja vara en del av ett land som Sverige idag, där människors lidande enbart blir en rubrik i någon tidning, där vi sägs inte ha råd att hjälpa och bistå flyktingar, där vi sätter upp murar i form av kontroller och avvisningspoliser. Ett land där dåliga asylboenden eldas upp, inte därför att de är undermåliga som bostäder, utan för att det bor asylsökande människor där, förvaras där.

Det är två år till nästa val. Ett främlingsfientligt parti är för ögonblicket det största enskilda partiet. Hur ska detta hinna förändras till något bättre på bara två år? Vad kan vi göra, alla vi som inte vill det som sker nu?

2013-10-29-14-30-32

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vill inte!

  1. bergalott skriver:

    Men hur eländigt andra än har det, så har vi det vi har. Vi skaaaa inte gnälla eftersom vi har det bra, men vi ska heller inte förringa den känsla vi bör inom oss. Eller hur?
    Vad vi behöver är värme och att tiden passerat ett kvarts varv till runt solen, så att vi kan se ut genom fönstren och tacksamt konstatera hur krokusen tittar fram.
    Jag har också svårt att ta till mig allt som sker omkring just nu. Räcker inte till – känner hur liten och obetydlig jag är – om jag ändå hade kraften att… osv.
    Håll ut kära vännen för som vi nu har skrivit en gång… Anna-Lisa och Gunvor lever ju och frodas. 😉 De jobbar lite med att få tillbaka Verner på nå vis.
    Kram

    • beskrivarblogg skriver:

      Ok min vän, tack för att du orkar läsa – undrar hur det ska gå till att få in Verner i bilden igen – för min del är han stendöd… Bra att ”tjejerna” jobbar på frågan – massor med kramar till dig/M

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s