Ord, alla dessa ord

Ord som vill, ord som inte vill, ord som bara samlas och svamlar, som inte har mening, som bara låter sig stavas. De fyller skärmen om jag låter fingrarna gå, de fyller min hjärna med välsignad tomhet, de stör min nattsömn, de håller mig vaken om dagen. Flödesskriv säger de som vet något om skrivande, eller är det de andra som säger så? De som inte vet något? Jag vet inte, jag vet att jag inte just någon gång flödesskriver, jag redigerar samtidigt, rättar och korrigerar, väljer orden även om de inte betyder någonting, som nyss skrevs nägonting.

Yrkesskada kanske, om mitt yrke numera är korrekturläsare och ibland redigerare. Fast jag har nog inget yrke idag, jag är gammal och lyfter ingen lön – är lön en förutsättning för yrke? Profession är kanske ett lämpligare ord, min profession är ord. Har varit det på många olika sätt genom livet.

Just nu undrar jag varför Word har ett typsnitt som är ”sanseriff” för brödtext – när jag just lärt mig att man brukar använda sådana typsnitt eller teckensnitt för rubriker och typsnitt med seriffer (fötter) för den löpande texten. Det här är såvitt jag begriper en sanseriff, Calibri. Jag brukar föredra Times New Roman, gammal som jag är…

Orden kliar i mig, de gör ofta det. De stångas och bråkar med mig, de protesterar och gör mig stum, de klättrar innanför pannbenet och vill ut. Vill befrias, vara/bli fria. De har sitt eget liv, ett liv som jag inte är helt delaktig i. De gör ibland vad de vill utan att bry sig om att jag kanske vill något annat. Eftersom jag ofta inte vet vad jag vill så spelar det ingen stor roll. Fingrarna blir trötta när jag skriver så här fort, jag har nyss satt i en av hörapparaterna för att höra vad fd maken sade – och nu hör jag enbart hur datorns klaviatur klickar. Inget obehagligt ljud.

Så, om nu min profession är ord – varför kan jag inte skriva ett läsvärt och intresseväckande manus, eller bok. Intressant är det mest outtrycksfulla ord jag vet, så en intressant bok vill jag inte skriva. Men en som väcker intresse, som berör, som gör något med människorna som läser. Den får roa, den måste inte oroa, den måste inte få något att gråta, den får gärna göra någon så förbannad att resten av boken förblir oläst. Men jag vet inte hur man gör. Alla författares alla tips gör mig bara förvirrad. Får mig enbart att inse att jag inte begriper, att jag inte kan, att jag inte duger. Ungefär som den där förbaskade akvarellkursen till sjöss för många år sedan, den som fick mig att förstå att måla det kunde jag inte. Den tog död på min glädje inför färger och former, eftersom jag inte kunde avbilda. Så dumt av mig, jag kunde väl ha fortsatt att kludda ändå. Gjorde det inte. Sak samma med musikdirektören i skolan som talade om att jag inte kunde hålla ton, jag fick inte vara med i skolans kör. Sjöng inte offentligt (inför andra människor) förrän jag hamnade i Frankrike, i bergen ovanför Nice och i en grupp där det vid ett tillfälle skulle sjungas. Länge. Det gjorde mig fri. Ingen har lyckats befria målaren i mig (i den mån hon finns), och mitt spelberoende och spelmissbruk befriade bara delvis min skrivande människa. Eller tvärtom, skrivandet befriade min spelmissbrukande människa. Så ska det nog uttryckas.

Kålpudding till middag är ett annat sätt att säga någonting. Äppelkakan från igår är nästan slut, en bit kvar. Regnet och mörkret utanför kräver tröst. Kräver kanske ord. Jag har nästan varje dag lätt att skriva sisådär 6-700 ord, men det är alltid lösa stycken, hänger inte ihop annat än via mig och mitt. Katt, möss och döda fåglar, mannen min och sonen som också är döda, fd maken, ibland något lite om mina levande söner och deras nära. En saknad sondotter som jag önskar vore närmre. Bästa vännen, hunden. Bekanta som inte är så nära som förr. Facebook som är viktigt, med vännerna där. Böcker. Drömmar om ett annat liv, annanstans. Om kärlek igen, om närhet och ömsesidiga behov.

Ord.

Kristian Lundberg har skrivit en bok med titeln ”Gud är inte ett främmande namn”. Han har funnit någonting i en gudstro – jag vet inte vad eller hur, har inte läst boken ännu. Ska. Tycker om hans böcker. Själv är jag inte där, någon gudstro har jag inte hittat. Det kan kanske kännas vilsamt efter ett långt liv (oavsett hur gammal man är) att hitta dit. Funderade ett ögonblick på om det är möjligt också för min del, men nej. Men kanske är ”gud” inte främmande för mig heller – det är bara det att jag inte kan eller vill förknippa någon tro på det oförklarliga i liv och död med religion, prästerskap och kyrkor. Finns det någon gud, så inte finns han där, i min värld.2015-01-08-12-09-25

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Ord, alla dessa ord

  1. lenaikista skriver:

    Jag har ju jobbat med både trycksaker och webb, och det jag en gång lärde mig var att typsnitt med seriffer (ex vis Times) passar bäst i brödtext på papper, med rubrikerna i sanserif (ex Arial).
    Men på skärmen funkar det bäst med brödtext i sanserif. Numera ser jag att en del mallar har brödtext med seriffer (som exempelvis din blogg).

    Sen lägger ju en del tidningar tydligen ner massor med pengar f a få en egen ”seriftext” på webben, men det är ju en helt annan sak…

    • beskrivarblogg skriver:

      Bra att du nämnde skillnaden i läsning på skärm respektive papper – och tack för läsning!

      • lenaikista skriver:

        Minns plötsligt när jag av teckningsläraren fick höra att jag inte hade något sinne för färg. Tappade lite lusten att teckna också, som jag faktiskt var jättebra på.

        Och skrivlusten försvann allt eftersom reglerna man skulle följa i uppsatsskrivningen blev fler. Men nu är den tillbaks, eftersom jag skriver/bloggar precis när jag vill, om vad jag vill och hur jag vill. Väldigt blandad kompott blir det. O väldigt kul. 🙂

  2. beskrivarblogg skriver:

    Vad jag blir glad, inte för att din teckningslärare var lika dum som min musikdirektör – men för att du hittat tillbaka till skrivlusten, och kanske gör det till tecknandet också. Jag hoppas det/kram Margareta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s