Ljusare, en aning. Vimsan har inte inkommit med några ”gåvor” under natten, men sovit i min säng till och från. Hon kanske börjar känna lite tillit till de här människorna som ger henne mat och husrum (och bråkar in henne i en kattbur för transport annanstans ibland).

Agnes börjar också vakna, efter en stor kopp te. Kroppen känns fortfarande stel och ovillig, ryggen behöver en kudde bakom sig i stolen, men fingrarna fungerar. Det är hon glad för. Inte för att hon vet vilka ord de kommer att sätta på pränt – vilket härligt uttryck, hon riktigt ser gåspennan och bläcket och det handgjorda, lite ojämna papperet framför sig.

Igår lyckades hon baxa in grillen i vedboden, och stänga dörren. Nu kommer ingen in där, men så eldas det inte heller i öppna spisen, fd maken föredrar varmluftspumpen. Det finns ved i korgen inomhus, det räcker.  Utebordet ska in, sedan är allt klart för vinter och snö. Hon önskar nästan att hon kunde klämma in sig själv i en vedbod, stanna där i mörkret hela vintern och plockas fram i gott skick till våren.

I stället för att själv krypa in i vedboden, sopar hon rent altanen från tallbar och kottar, och eklöv – varifrån kommer de, eken inom synhåll står en bra bit bort, nedanför huset. Hon skurar diskhon med stålull, te är ett starkt färgämne. Och sätter ut soppåsen för vidare transport till tunnan nere vid infarten. Vimsan ligger i sängen.

Agnes duschar, nu ska hon bara ta det lugnt resten av dagen. Klockan har hunnit bli tolv, fd maken äter strax sin lunch med fil och müsli, hon tar en mugg kaffe i stället. Med den sista äppelpajen till.