Nu är hon där igen, Agnes. Med fingrarna på tangenterna, magen full av potatisplättar, bacon, blodpudding och lingonsylt och ett glas vin bredvid stolen. Disken är diskad av fd maken, Vimsan ligger fortfarande i soffan och lamporna lyser i höstmörkret. Ljusen är utblåsta för stunden.

En vän föreslog att de båda skulle göra som popartisterna – dra sig tillbaka i 1-2 år och så återkomma med varsin bok färdig. Kanske är det en idé, åtminstone kan hon känna igen tanken att allt omkring henne stör skrivandet. Det är förmodligen inte sant, men än så länge kan hon gömma sig där bakom. Om hon har all tid i världen, ingen som stör eller ställer några krav, mat och husrum och sin dator – vad är det då som hindrar henne från att skriva? Om det nu är det hon ska innan hon dör.

Svaret är enkelt – hennes bristande tilltro till sig själv är det som hindrar henne. När hon var liten trodde hon på sig. Vartefter åren gick försvann den där tilltron. Nu är den så gott som borta. Den kvicknar till lite när någon vän är uppmuntrande, och så falnar den igen. Hon begär verkligen inte att människor i hennes närhet ka knalla omkring och tala om hur bra hon skriver, inte varje dag åtminstone. Men hon behöver höra det emellanåt.

Och varför gör hon sig så beroende av andras gillande? Jo, för att om hon får det fast i lagom små doser, så behöver hon ändå inte ta sig samman och skriva sin bok. Och får hon det inte alls, så behöver hon definitivt inte skriva sin bok. Då kan hon ju inte göra det. VSB.

Back to basics. I alla fall i hennes liv. Hon duger inte som författare, hon har väl med tvekan godkänt som morsa, som hustru inte godkänt de sista långa åren, som kärbo passabel till sammanbrottet. Därefter återigen accepterad, emellanåt. Av sig själv och av ”mannen hennes”. Numera är hon möjligen åter godkänd som fd maka. Och hon godkänner sig själv lite mera än för nårga år sedan när all skuld, alla sorters skam, tyngde. Skulden och skammen kan hon också använda som anledningar att inte ta reda på vad hon verkligen vill – och när hon vet, göra det.

”Drömmarna finns där” sade vännen hennes i mejl idag. Och visst gör de det.

Det är inte riktigt dags att göra en sådan här ännu – men minnas och drömma kan jag.