”hans öde var förseglat”

Så, vad ska hon skriva nu – hon måste hålla sig igång och den bok hon läser förslår inte riktigt. Det räcker inte med att en bok är tjock, den här är historisk, den är bra och den är ruggig, men på sidan 203 är ”hans öde förseglat”. Boken löper samma risk och Agnes tappar läslusten ett tag igen. Det är samma svenska översättare i båda de Falcones-böcker jag läst, har förlagen inga redaktörer eller korrekturläsare numera?

Vimsan ligger i solen i soffan och njuter. Bredvid henne sitter fd maken och tar igen sig efter sin promenad, boken ligger uppslagen i knät, men han blundar en stund. Idag fick han bestämma middag, det blir bacon, blodpudding, ett par potatisplättar gjorda på moset från igår, och lingonsylt.

Varför måste hon hålla sig igång? Jo, för att hon kryper ur skinnet annars – en metafor för att hon känner sig retlig, understimulerad, gammal och trist. Ful och tjock också, åtminstone tjockare i midjan än i våras. Det märkte hon när hon tog på sig ett par lite tjockare jeans som hängt i garderoben hela sommaren. Hon funderar allvarligt på att klippa av sig sitt långa hår, är trött på hårstrån överallt. Och hon vill ha nya glasögon, springer och diskar de hon har och säger sig att det hjälper, en stund. Eller så ökar hon teckenstorleken på det hon läser och skriver, det fungerar också. Från 100% till 120 är bra.

Hon har varit ut en kort vända. Det hjälpte inte. Hon skyller på vinden som väsnas i skorstenen. Den flyttar också omkring molnen på himlen så att trädens skuggor dansar inne i rummet. Kottarna trillar på altangolvet, tallbarren likaså. En död rödhake låg utanför huset, om den dött av det som kallas naturliga orsaker eller om den naturliga katten dödat den vet hon inte. Den såg oskadd ut.

Livet är tråkigt, tråkigare, utan dig. Saknar dig varje dag – det som fattas är större än det som fanns, för att tala med Julian Barnes´ ”Livslägen”. Det är ju inte så att vi sågs varje dag, eller ens pratades vid varje dag – men du fanns. Och jag och vi fanns. Nu finns bara jag, det är ensamt och det är trist. Boken ”Livslägen” är mycket bra, jag har till och med börjat gilla hans texter om ballongfarare som jag hoppade över första gången jag läste boken. Det är en bok att komma tillbaka till, av många orsaker. Läs den!

 

 

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s