Lördag förmiddag. Agnes tittar på äpplena och tänker att hon behöver göra äppelkaka innan frukten skrumpnar. I eftermiddag kanske. Hon har tagit bort den döda näbbmusen som låg på trappen alldeles utanför kattluckan. Vimsan börjar lära sig att inte bära in sina byten. Kanske. Strålande sol, bara några grader varmt och lätt vind.

Agnes får för sig att hennes händer är magrare än de varit. Och fläckigare, hon har ju aldrig brytt sig om att skydda händerna från solen. Naglarna är i alla fall hyfsat kortklippta och målade med färglöst lack. De duger. Det får förstås även händerna göra, men varför magrar händer, hals och ansikte – men inte magen? För några år sedan när hon hastigt gick ner för mycket i vikt blev rumpan liten och skrynklig. Det är den inte längre. Men någon vidare ordning på kroppen är det inte, hon känner inte igen sig.

Hennes kropp var länge snäll och användbar till det mesta, numera kan hon inte sitta på huk om hon nu skulle behöva det i något sammanhang. Hon kan inte längre hoppa över diken, springer aldrig. Hon stönar och stånkar när hon kör skottkärran fullastad med matkassar och annat i backen upp till fd makens sommarhus. Behöver hämta andan när hon väl är däruppe, innan hon kan kånka kassarna uppför trappen till huset. Både konditionen och rörligheten kunde vara bättre. För att det ska ske behöver hon göra en insats, något mera än att kuta omkring i huset och dona. Disciplinerad träning. Hon är för lat. Dock reser hon sig ur skrivstolen och går en vända inomhus när hon suttit stilla en stund.

Hon minns att svärmor en dag ville ha hjälp att bädda sin säng, det var för jobbigt för henne. Då först förstod Agnes att svärmor var gammal. Än orkar Agnes bädda sängen, än är hon inte så gammal. Bara gammal.

En vän på FB uppfattar att hennes skrivande eller hon själv har blivit mera ”dansbandsmainstream” med åldern (hon är nyss femtio) och sörjer/saknar den hon tyckte sig vara för några år sedan. Till viss del kan jag tänka som hon – även jag var mera provokativ, kaxigare och mera högljudd när jag var yngre. Hade definitivt lassvis med mera energi också. Om det är ålder eller liv som förändrat mig vet jag inte, kanske lika delar av både och. Och vad dansbandsmainstream kan tänkas betyda inser jag alls icke. Men det är ett ord som väcker funderingar åt spretiga håll. Tack för lånet Johanna Wistrand. Bilden visar en akryl av Philippe Auriol, Paris.