Agnes har (minst) ett aktivt spår i hjärnan just nu – det handlar om allt hon aldrig kommer att göra, uppleva, erfara. Allt hon inte kan hinna med, allt hon inte vet om, allt hon inte har ekonomi för.
På Facebook såg hon en bild av en väg i Afghanistan/Pakistan/någonstans långt bort i världen. Bilden var suggestiv, en väg som böljade sig fram oändligt långt bort – och hon drabbades av insikten att hon aldrig kommer dit. Aldrig. Det handlar inte om att hon kanske skulle vilja komma dit, bara om ”aldrig”.
Det där aldrigspåret gör ont. Hon är inte katatonisk (ännu), hon är rimligt frisk, lever fortfarande ett uthärdligt liv. Ett ensamt liv. Men aldrig får mer och mer innehåll, visar sig allt oftare, gör rent hus med förhoppningar och förväntningar, ofta omedvetna sådana. Agnes har ingen lista där hon skrivit upp/ner sådant hon vill göra, hinna, se, uppleva. Men ändå kan hon ibland sakna sådant hon inte ens kände till, innan hon såg något som gjorde henne medveten om det. Det är då aldrig kommer in i bilden.
Vissa ”aldrig” känns bekväma. Andra får henne att gråta.
beskrivarblogg 
Har ofta tänkt på när en människa dör och är fullständigt överens med döden. Då har ju just ordet ”aldrig” tappat sin kraft.
Jag undrar om vi kommit för långt ifrån det som är liv och död. Så upplysta av allt som finns, sådant som vi aldrig kan hinna med att uppleva???
Men… OM vi vore stadda vid kassa så skulle vi hinna med en hel del ”aldrig”.
Jag ska fundera på vad jag helst skulle vilja uppleva, göra eller erfara. Sen hör vi av varann efter jul. För det är väl enda chansen? Hihiihihiiii…
Kram
Vännen min, tycker mycket om dina kommentarer. Det är gott att tänka att ordet aldrig tappar sin kraft någonstans när det ett ögonblick till finns liv. Får väl göra som du, fundera – så hörs vi om inte annat efter det jäkla julandet/kramar i mängt/Margareta