Levde jag?

”Levde jag en lögn eller ljög jag ett liv?” Bergets skugga.

Agnes väntar, på ett tecken av något slag. Någonting som får henne att känna sig levande. Inte igen, för ibland tvivlar hon på att hon någonsin gjort det. Så minns hon stunder när hon vet att hon levde, goda ögonblick och ledsamma. Orgasmer som fick henne att gråta, svek som hade samma effekt.  Kärlek och icke-kärlek som kanske var kärlek ändå. Hennes och hans. Ett långt liv tillsammans och skilda åt.

Nu får hon leva sitt liv, eller ljuga sitt liv, på egen hand. Hon vet inte riktigt hur man gör, vad som är viktigare än annat. Varje morgon hittills har hon fått sig ur sängen, också nu när det är isande kallt på golvet och hon trevar efter raggsockorna det första hon gör. Dem och tofflorna. Hon är alltså uppe, hon gör sin frukost, lagar en hel kanna full med te, dricker en mugg och häller ut resten. Två smörgåsar, beroende på om hon kommit ihåg att ta fram bröd ur frysen eller inte. Av någon anledning är hårt bröd inte gott till te. Sedan har hon en hel lång dag framför sig. All den där tiden hon aldrig hade när hon behövde den. När hon stressade till och från jobbet, med familj som behövde henne och en man som ofta var bortrest ”i affärer”. Då var det som det skulle vara.

Nu har hon för mycket tid, och samtidigt vet hon att tiden som återstår är kort. Ändå kan hon inte använda sin tid till något som möjligen är viktigt, vad det nu skulle vara. Agnes stoppar in en vedpinne till i spisen. Ute lätt snöfall, katten är nöjd att vara inomhus. Det betyder att Agnes snart kan gå till sängs, hon behöver inte springa fram och tillbaka till ytterdörren och ropa på katten.

Hon sitter en stund till, skriver några ord, tar en klunk av vinet. Läser lite till. Längtar, inte till Indien, men någonstans. Samtidigt som hon har det bra där hon är. Hon lever.

 

 

2013-11-27 14.26.44

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s