Ut i mörkret med hunden, ner till sjön och tillbaka. Kort vända, men tillräcklig. Vi höll oss på benen.

Känns konstigt med en fredagskväll som inte betyder någonting. Ingen glädje över ledighet, ingen god mat planerad, inget sällskap att njuta några glas vin med. Ingen som öppnar ostron. Bara en sån sak.

Men väl en tjatig Agnes, en klagande kärring, gråhårig och skrynklig. Full av självömkan, men utan offerkofta. Hon är väl medveten om att ensamheten nu är ”betalning” för icke-dito tidigare, någon sorts balansering. Grått hår och skrynklor får också de flesta med tiden, även om hon kanske en gång inte trodde att varken det ena eller det andra skulle vara fullt så påtagligt. Så verkligt. Inombords vet hon inte riktigt hur gammal hon är, men ung är hon inte ens där. Möjligen lite yngre än utanpå.

Dagarna är långa, och tämligen tomma. Hundrutiner skapar välkomna avbrott. Hushållssysslor för en person tar inte lång tid, särskilt inte om man som Agnes tränat ett långt liv. Hon förströr sig med att paketera böcker och sälja struvjärn på Tradera. Ett sätt att bli av med sådant som hon inte själv vill ha, och samtidigt något att göra. Hon läser, kollar på Facebook, bloggar ibland. Skriver textsnuttar och vet inte varför. För några år sedan hävdade hon att hon ”skriver för att leva, lever för att skriva”. Ambitiöst, en aning övermaga kanske, med ett uns av sanning i orden. Då var skrivandet nödvändigt för viljan att leva, är det kanske nu också – men viljan att skriva är inte lika tvingande.

När mannen hennes dog hade hon en period av nästan maniskt skrivande. Några månader. Sedan mattades orden av, eller blev åtminstone färre. I november bloggade hon inte alls, och det hon skrev om sorgen efter mannen har hon inte publicerat. Åtminstone tror hon att det är så. Häromsistens skrev hon ut texterna, men hon orkar ännu inte läsa alltihop. Vill inte läsa, vill inte känna det hon kände när hon skrev.

Fast det gör hon ju ändå. Mera resignerat, lite lugnare. Inte lika andlöst. Men hela tiden. All tid, som en ohörbar ton som vibrerar i henne. Hon känner den, vet att den är där.2015-01-15 18.37.45

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s