Ostron

Hommage à Ulf

Nu har jag visat mig själv att jag kan öppna ostron. Sex stycken avnjutna en tisdagskväll. Men jag saknar min ostronälskande man. Och det blev ingen Chablis till, ett glas Fumée Blanc fick duga.

Vad gör ni andra, när själen bara gråter och ni snörvlar och inte vill någonting längre? Sitter ni där bara, fortsätter ni gråta, skriker ni i er ensamhet? Jag gör alltihop, jag sitter där, jag snorar och grinar, jag skriker för mig själv. Vimsan tål min låt. Jag gör det inte.

Sex ostron och jag går sönder. Fan vad jag saknar dig, älskade man som bland allt annat var fenomenal på att öppna ostron. Älskar dig – älskade dig.

Vad ska jag göra med resten av livet?

DSC00986

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Ostron

  1. bergalott skriver:

    Ajajaja…låter inte bra det här. Fastän du lyckades få upp ostronen. Du… jag har aldrig ätit ostron.
    Sen har jag nyss gråtit jag med. Skulle öppna frysen och öppnade kylskåpet ovanför och smällde i pannan. Lade de frysta korvskivorna på som läkedom men jag grät faktiskt, för…
    alldeles innan, så pratade jag med Lennart och precis då kom de och hämtade honom för operation. Hoppas att de söver honom. De ska bränna inne i blåsan för att få den att sluta blöda.
    Mina tankar när jag grät. ”Det var inte meningen att det skulle bli så här. Stackars Lennart”
    Han lät trött och missmodig i luren och han har ju fastat hela dagen, ja ända sen 24.00 i går natt.
    Jag skriver det här bara för att du ska få något annat att tänka på. Jag kan känna din ensamhet där ibland dina käraste minnen av den du älskade. Jag hamnar väl snart där jag också. Undra vad jag kommer att sakna mest?
    Massor med varma tankar och kramar skickar jag genom sfärerna ❤ ❤ ❤

  2. skrivmoster skriver:

    Det gör ont att läsa om den stora sorgen och saknaden. Ändå lär jag väl som alla andra inte helt förstå, förrän den blir min .. livet är bitterljuvt …
    Ostron har jag aldrig ätit och känner uppriktigt ingen längtan efter dessa. Men jag beundrar dej som lyckades öppna dom för det ser inte enkelt ut.

    Skickar en varm kram ❤

    • beskrivarblogg skriver:

      Tack Skrivmoster – vi kommer dit alla, vare sig vi vill eller inte, om vi älskar… Ostron är gott, de är hav, och minnen – och man måste inte gilla dem! Tack för att finns och för att du läser, önskar dig och de dina allt gfott

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s