Morsor

En gång trodde jag som morsa att det räckte att älska mina barn, att det förslog om jag talade om det för dem, flera gånger, så skulle de hitta sin plats i sina liv och leva goda liv. Det tror jag inte längre. Den son jag älskade av fullaste hjärta av de tre är död. Han levde dessförinnan ett gott liv, tills det inte var så gott längre. Tills han blev alkoholist och förlorade allt, till slut sitt liv. Han tog med sig en bit av mitt. Jag som trodde att kärlek skulle räcka över alla katastrofer och misslyckanden, att kärleken till en son kunde hjälpa honom att leva.

Nu sitter jag här, en morsa bland andra morsor. Och läser ett meddelande på Facebook, om en mamma som insett att hennes son är SD och värre, och hon är så bottenlöst ledsen över det. Jag förstår henne. Hennes kärlek räckte inte heller, hennes kamp som ensam mamma till sin son var inte nog för att han skulle bli vuxen med en rimlig syn på politik och samhälle.

Var räckte vi inte till? Var försvann våra barn annanstans, till liv vi aldrig önskade dem, till tro på något som inte går att omfatta? Var gick det fel?

win_20160921_13_49_03_pro

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Morsor

  1. bergalott skriver:

    Hur mycket vi än försöker i den så kallade inre kretsen (familjen) så rår vi inte på utomkommande influenser i samhället. Miljön i sig innehar sånt vi inte har en susning om. Civilisationer rör sig ständigt framåt. Det vet du kära Margareta. Du har gjort allt du har kunnat. Glöm aldrig det. Du är en supermamma! Så de så! ❤ Vi måste kasta bort det här att det är vi mammor som bär ansvaret. Varför det? Vi gör det mammor har gjort i alla världsliga tider.
    Så gott vi kan och så långt vi räcker till.
    (tycker du jag surrar så har jag tagit mig ett glas vin nu för jag hämtade hem L från sjukan ikväll. Varit där i 11 dar nu.)
    Kraaaaaaaaam

  2. beskrivarblogg skriver:

    Vännen, gott att läsa det du skriver, och gott att veta att L är hemma igen, hoppas ni orkar med livet som det är… Jag ser mig fortfarande som den som har huvudansvaret för mina barn, hur vuxna de än må vara och hur medansvarig deras far än är – Livet rör sig åt något håll, om det är framåt vet jag inte – men rör sig det gör det. Vi gör väl så gott vi kan allihop, men en väns meddelande på FB gjorde mig ledsen i kväll, hennes son är ute och cyklar på SD-kanterna

  3. Kära Margaretha! Jag befinner mig i Indien och läser för första gången din blogg. Nu om Morsor. Tänker på mig själv, tänker på mitt liv som flickan som hela sin barndom trodde att fel barn dog när två av ens bröder hade dött. Trodde, att mamma skulle varit så mycket gladare om det var jag, flickan, som hade dött istället. Mamma hade ju skrivit till pappa i kriget när jag föddes att hon trodde att han skulle älska denna lilla baby fast det bara var en flicka. Det var ju så hon kände, min mamma, som hade tvingats att köpa föräldrargården av sin äldsta bror efter dennes Amerika-resa. Gården, som HAN hade ärvt-:)) Min äldsta bror dog i sjukdom under kriget i två års ålder. Min andra bror i tolv års ålder i lek med pappas pistol som han hittat i ett låst skåp. Kusinen som sköt honom har fått leva med den skulden hela livet. Mamman min, levde med skulden av att inte kunnat skydda sina barn. Skulden för att ha med lånade pengar utbildat sig till lärare. Här kom straffet. Mor blev Lestadian och hennes dagliga mantra var: Förlåt mig gud förlåt mig gud.
    Musiken var hennes räddning. Var en gudabenådad pianist och körledare. Fantastisk lärare. Min far hanterade sin sorg genom att skriva, genom sagor, rim och ramsor, genom sitt ljusa sinnelag. Genom att han trodde på själavandring och karmans lag. Men mor blev psykotisk till slut. Hon gick in i dimmorna och blev sig aldrig lik efter starka mediciner, efter att ha dragit denna skam över familjen, efter att ha fått lämna sitt älskade lärarjobb, efter all el som hon behandlades med. Hon pendlade mellan mentalsjukhuset och gården till sin död. Jag är tacksam för att det trots allt har gått såpass ”bra” med mig. Att jag, trots mina skuldkänslor i livet, känslor av otillräcklighet och många trauman i livet, kan hantera livet bättre och bättre. Känna, utan att reagera direkt. Inse att allt inte är mitt fel. Inse att jag kan bara göra mitt bästa. Försöka förbättra det som går att förbättra och lämna resten. Tack att du finns Margaretha. Jag försöker här i Indien nu ta itu med redaktörens (från Gothia förlaget ) anteckningar när det gäller min bok. Jag får se om jag klarar av att bemöta alla de okänsliga och jobbiga frågeställningar som kommer från en som inte tycks ha hjärtat med i arbetet. OM jag inte står ut – kan jag då vända mig till dig? Kram Kaisu

    • beskrivarblogg skriver:

      Kära vän – tack för din berättelse. En mamma har alltid en mamma… Hoppas du kan arbeta vidare med din bok, även om redaktören inte känns bra; om du behöver min hjälp så vet du var jag finns. Sköt om dig och njut av din vistelse, följer dig på Facebook.

  4. lenaikista skriver:

    Ja du, man får väl göra så gott man kan och inse att bättre kunde man inte. Och att man nog aldrig slutar att bry sig – o oroa sig – för sina barn, hur vuxna de än är.

  5. beskrivarblogg skriver:

    Så är det – en gång morsa, morsa så länge man själv lever eller barnen… Kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s