Hämtade sonens klädgarderober från hans fars källare. Rationellt, vill försöka sälja kostymerna, han är ändå död…
När jag så kommer hem till mig och öppnar påsarna – så går jag sönder.
De – kostymerna, fina skjortorna, slipsarna – de talar om för mig att han hade ett hopp om ett liv igen, och det livet fick han inte. Jag ylar, katten gömmer sig, tårarna rinner och hans kläder hänger här och där. Han hoppades, han vårdade sina fina kläder – och nu är han död, och jag ska försöka sälja hans kläder….
Älskade sonen min, du behöver inte dina kostymer ocxh fina skjortor, inte din anorak och korta överrock heller – någon annan kanske kan ha glädje av dem. Det gör så ont att du inte behöver dem, det gör så ont.
Någonstans i mig vet jag att du skiter fullkomligt i dina kläder. Nu. Eller du bryr dig inte, för du kan inte bry sig längre. Men jag önskar så att du kunde bry dig, att du fanns här hos oss, att du fanns. Du gör inte det. Inte du heller. Men du fattas, dina kläder far snart iväg till Sellpy eller så, resterna av dig finns på Sundbybergs kyrkoård, du finns i mitt hjärta som gråter. Din far grät när jag talade om att jag skulle ta med mig klädpåsarna, jag klappade om honom lite förstrött. Varför blev han så rörd? Nu vet jag.
