Tisdag

31 januari – jag kom ur sängen även idag. Vimsan är ute, jag håller på att avsluta frukosten. Ljusen på köksbordet brinner, fast det nu är ljust ändå. Eldar. Drömde i natt att jag talade om för några andra kvinnor att ”jag vill ha en man igen” – så kunde man väl inte säga, inte så rakt på sak, inte så klart och tydligt… Jag stod på mig.

Det är sant, jag vill ha en man igen, och inte enbart för sällskaps skull. Någon att älska. Smeka, hitta våra former för sex och samvaro – även om det skrämmer mig lite, tanken på att finna intimitet med en helt okänd människa.

Framåt kvällen blir jag osäker på om det ännu är tisdag, men det är det. Har satt på elementen i de andra rummen så att huset ska vara varmt till lördagens födelsedagsfirande – det borde  räcka. På fredag morgon ska jag lämna bilen på verkstad för att få ny vindrutespolarspak, i stället för den som gick tvärt av häromsistens. Lär kosta ca femtonhundra som jag inte har just nu – de får fakturera bilägaren. Hoppas jag.

Har köpt två alkoholfria bubbel, plus två vanliga till lördagen. Richard Juhlin, champagnekännaren, har ”gjort” de alkoholfria, och de är riktigt drickbara. Sonen kanske har med sig något vin han också.

Börjar begripa att jag måste ta tag i mitt liv. Bestämma mig för något annat än att sitta här ensam och uggla. Jag mår inte bra av alltför mycket ensamhet, samtidigt som jag behöver vara för mig själv, kanske mera än många andra. Men jag behöver också bli glad emellanåt, tramsa och ha roligt tillsammans med åtminstone någon annan människa. Det känns för länge sedan. Och det räcker inte att prata med mannen min, hans död gör hans svar så förutsägbara, det blir bara mina egna tankar ett varv till. Med lite tårar som lök på laxen.

Jag tittar på bilden där han sitter med sin knäppa mössa och sin silvershaker med Dry Martinis i, i handen – i Rålambshovsparken en sommar för några år sedan. Han ser så finurlig ut, hela han är så typiskt han – så igenkännbart han, och så saknad han. Den bilden kan jag inte få över från telefonen. Det blir himlen i stället.

Ljusen på köksbordet brinner, igen. Det är kväll och Vimsan är inne.

dsc00947

 

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s