Sömnig dag i Maróni

Internet kommer och går där jag sitter i vardagsrummet. Det gör ingenting, jag behöver det inte hela tiden. Förmodligen borde jag sätta mig vid mina pappershögar och redigera – om det nu är det jag gör när jag stryker och ändrar ”hon” till ”jag” och tillbaka igen. Har inte riktigt klart för mig hur jag vill ha det.

Syrran ligger i soffan och har just fått en extra filt över fötterna, hon somnar nog strax. Vädret idag är sömnigt, efter nattens regn.

Skriverierna jag bar med mig hemifrån får vänta, idag känns det inte som om jag vill bli ledsen igen. Vill tänka på mannen min och bli glad i stället. Minnas vårt liv tillsammans när vi hade roligt, när vi lekte och tramsade. Sörja honom lite stillsamt, och lugnt. Inte med rinnande tårar. Jag märker att jag biter ihop käkarna när jag skriver detta, och kan slappna av när jag blir medveten om det. Kanske ska jag gå och sätta på en kopp kaffe, syrran köpte bakhlava (har förmodligen stavat fel) och mandelkaka igår.

Har läst ut Lawrence Durrell´s bok Bitter Lemons. Första halvan var fylld av energi, fängslande, rolig med ett språk som levde. Andra halvan var en skildring av orostider, politik, våld och elände – och kanske därför hände också något med hans språk. Inte alls lika fängslande, trots att det beskrev en verklighet som var grymt drabbande för många människor, både grekcyprioter och turkcyprioter.

Här i byn fanns inte så många turkcyprioter, ett drygt hundratal enligt någon källa/bok här i huset. De lär ha flyttat när delningen genomfördes, till ”närliggande byar” enligt samma bok. Undrar förstås hur den flytten gick till, här finns numera enbart grekcyprioter. Och några obebyggda tomter… Här finns heller ingen moské.

Syrran tar sin lilla tupplur, jag löser supersvårt sudoku i Svenskan, DNs är redan avklarat. Väntar lite med kaffet så jag inte stör min sovande syster. Fd maken har äntligen svarat på tilltal, så nu vet jag att de har det bra, även om vädret är trist.

 

 

 

 

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s