Jag började skriva, igen – om sorg och saknad, ensamhet. Vaknade i morse med orden ”utom räckhåll” i huvudet. Du är utom räckhåll, utanför min räckvidd. I snart ett år har du varit död. Saknaden efter dig lever i mig. Du är min ensamhet.
När jag skrivit ungefär det ovanstående lyckades jag göra något så att alltihop försvann. Detta är alltså en rekonstruktion, men tankegångarna är så inövade och fasta att det inte var svårt att göra om. Kanske borde jag låta bli, kanske är det dags att göra någonting annat.
Två veckor på Cypern hos syrran var ”något annat”. Behöver mera av intryck och människor, andras tankar, samtal. Sex. Det läser jag numera bara om. Och kan inte skriva om. Bara längta efter. Egenhändigt är inte tillfredsställande. Samtal och sex, båda kan vara det mest intima mellan människor, båda fattas mig numera. Tomt.
Jag flyttar mig och datorn från köksbordet där det är för soligt just nu. Fortfarande kallt ute, men de sju snödropparna och växande tulpanblad i rabatten lovar vår. Två gula krokusar vid foten av det stora trädet. Fjolårsgräs och löv. Plus alla smågrenar som växer ut från stammen, de borde tas bort. Idag vill inte ryggen att jag gör någonting, halvt och lurande ryggskott tarvar försiktighet.
En stund senare överger jag datorn och sätter mig på altanen, i solen. Skönt. Men så kom molnen och det var inte lika skönt. Jag går in igen, Vimsan har över huvud taget inte gått ut idag. Hon gillar att ligga på min säng hela dagen och först fram emot sen eftermiddag vill hon ut.
Nedan en cypriotisk våräng, vackrare i verkligheten än på bilden. Det sade jag visst förra gången jag lade in bilden också…
