Vem har rätt att hindra den som vill dö

Facebook. Jag blir väldigt tveksam till att den som skrivit en bok om självmord (mitt ord fortfarande, även om jag lärt mig att det kallas suicid numera) gör ett inlägg och undrar över hur ”vi”, någon sorts kollektivt vi, kunde förhindrat ”Noppes” död. Noppe, kungavän mm, valde att ta sitt liv för några veckor sedan, begravs i dagarna. Känns som profitering på någons död. Hen skriver att det inte handlar om val i det här sammanhanget.

För mig gör det det, liksom allt annat i livet i någon form är ett val, ett beslut. Det beslutet har ingen utomstående rätt att ifrågasätta, hur plågsamt det än må vara för någon annan. Möjligen har de allra närmaste det. Den som väljer döden för egen hand får ta konsekvenserna, även när de spiller över på kvarlevande och de är så otroligt sorgliga. Jag vill aldrig förneka att det förmodligen är närmast omöjligt att acceptera det val den döda har gjort. Ändå är det valet den enskilda människans, ingen annans.

All död i otima tid, suicid eller olycka eller sjukdom, är ingenting som är enkelt att ta till sig. Det är, och det är något som är de enskilda människornas. Att vi sedan behöver tala med varandra om vår sorg, om vår oförmåga att förhindra död för de vi älskar, är en annan sak. Vi behöver bli öppnare om våra allra innersta rädslor och vår ångest. Vi måste tala med varandra. Kanske kan det hjälpa någon, att överleva eller att acceptera.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vem har rätt att hindra den som vill dö

  1. lenaikista skriver:

    Min mamma försökte två gånger begå självmord, den första gången skulle hon ha hittats av oss barn. Och hon var en person som alltid tänkte mer på andra än sig själv. Hon hade kommit fram till att vi skulle få det bättre utan henne. När vi pratade om det efteråt kunde hon inte själv förstå hur hon tänkt, antagligen inte alls. Bara svart förtvivlan. Så jag kan inte se annat än att det måste vara upp till var och en.

    Men det drabbar självklart efterlevande oerhört hårt, speciellt om man grubblar över om man kunnat göra något medan tid fanns.
    Då tror jag att man bara kan hjälpa varann att överleva så gott man kan.

  2. beskrivarblogg skriver:

    Tack Lena, jag tror som du – hjälpa varandra att överleva så gott man kan. Allt annat är varje människas eget beslut, eget liv, egen död.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s