Lånade liv

Läser just nu en bok, ”Stulet liv” av Christina Schwarz. Har bara läst några sidor, men som jag förstår det går boken ut på att författaren skriver om sin bästa väns liv, eftersom hon inte kommer på någon annan fungerande idé. Intrikat. Här drivs alltsammans till någon sorts spets småningom, jag är inte där än. Men är inte det här ungefär vad vi gör, alla vi som skriver. Vi tar lite här och lite där och för all del kanske mera ur det egna livet än andras. Vad inspirerar oss, vad ger oss idéer? Eget liv och andras liv. Vi lånar liv av varandra.

Information: idag och igår har jag försökt kamouflera p-pillret till katten i först lax, därefter köttfärs. Hon gick inte på det. I morgon får det bli ”mjuk kattmat” och krossat piller. Vill inte ha kattungar, vad i all världen skulle jag ta mig till med dem?

Middag idag blir hastigt stekt kalvlever, ris och gräddig löksås. Ser fram emot att äta om några timmar. Något gott rödvin har jag tyvärr inte hemma, det får gå ändå. I morgon tvätt hos fd maken, och torsdag biltvätt, däcksbyte och service, lånebil till ”landet”. Yngste sonen hänger med, hans vän kommer efter på fredagen.

Den här författarinnan i boken jag läser, hon har just kommit fram till att hon ska vara produktiv, fem sidor om dagen. Och gå hemifrån samtidigt som mannen hennes, så att hon inte frestas att måla om bokhyllorna – eller hur det nu var. Tanken att ha ett mål, om än kvantitativt, för skrivandet är nog bra. Att gå hemifrån är säkert också hjälpsamt, inte för att jag skulle få för mig att måla om mina bokhyllor. De är alldeles för fullproppade av böcker i dubbla rader för att över huvud taget kunna omfattas av ommålningstankar.

Jag läser vidare. Efter en vecka ligger författarens skrivande på minus massor av sidor, hon har nämligen använt tiden till att leta efter lämplig skrivplats, utanför hemmet. Hög igenkänningsfaktor… Och, en god idé. Att flytta sitt skrivande annanstans är ofta, åtminstone för mig, produktivt. Men jag gör det alltför sällan, av pur lättja.

Prokrastinering är ett ord som jag inte kunde innan jag började skriva. Nu vet jag vad det betyder – och förmodligen har jag prokrastinerat även tidigare i livet utan att kalla det så. Nu är det plågsamt frekvent, men inte tillräckligt plågsamt för att upphöra med det. Det har många legitima namn, heter ibland städa, tvätta, hämta in mera ved, klappa katten (fast den här Vimsan låter sig inte ofta klappas), åka och handla, lämna in böcker på biblioteket. Till och med bokföra, fast ganska sällan. Tvätta håret när duschrummet inte är iskallt. Etcetera. Eller hitta ett tomt fågelbo i skogen.

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s