Blåsväder. Klimatmässigt sådant, kanske bra torkväder. Tvättmaskinen går här i huset på landet, första gången på ett halvår. Agnes försöker få sig att tro att hon kan fylla den här dagen med mening. Nåja, hon kom ur sängen i morse efter en natt med klen sömn, kanske ska hon skylla på månen som lyste upp natten därute. Igår kunde de sitta ute i solen, så icke idag.

Snart ska hon ut och hänga tvätten. Hon fryser redan om händerna. Bästa vännen och Agnes talade igår om meningslöshet, känslan av att nästan vilja ge upp, men ändå inte. Hur skapar någon sitt fortsatta liv när döden förändrat det som var? Båda har de mist sina älskade, häromdagen förlorade flera okända människor sina nära, en alltför ung flicka dog. Hur överlever föräldrar en sådan chock? Agnes vet att man gör det, så småningom. Men hur har de det idag, de som berövats sina kära. Agnes hoppas att de har stödjande människor omkring sig när och om de behöver det.

Hon försöker skaka av sig den konstigt avstängda känsla hon haft sedan i fredags. Det känns som om hon står vid sidan av sig själv och resten av allt levande. Hon betraktar inte ens, bara är där. Hennes energi har gömt sig, lusten och glädjen är obefintliga. Olusten likaså, det är bara tomt i henne. Det bryr sig inte tiden om, den går.